tisdag den nittonde maj sjutton och sjutton

En mobiltelefon ringer någonstans i huset. Jag sitter och läser Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson, men mobiltelefonen ringer med ringsignalen som Hannah hade i alla år innan hon gjorde sig av med sin gamla Nokia och jag tappar meningarna, blir sittande med blicken i apfiltarna som hänger på tork.
Vad underlig det är, att jag sitter här. För alla de där åren sen, när jag levde i Hannahs mobilsignal och hade ett helt liv, rotat, Ofelia och Hannah och fysikprov. Och nu sitter jag i ett hus i en boliviansk regnskog och blir uppäten av sandflugor, har precis avslutat en period som volontär och känner mig lite halvt melankolisk över att lämna mina nya vänner aporna. Men det är inte bara geografiskt som jag nu befinner mig så ogreppbart fjärran från då.
Och ändå. Att allting kan få plats i en människa. Bara en liten ringsignal, och nu sitter jag här och minns.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback