vampyrerna från väst & Latinamerikas öppna ådror
Jag håller ju på och läser Latinamerikas öppna ådror av Eduardo Galeano. Nu har jag bara åttio sidor kvar och den har fortfarande inte blivit spännande. Men gud vad intressant den är. Den visar så tydligt hur kolonialmakterna systematiskt stympade koloniernas utveckling, även efter att kolonierna blivit ”självständiga”. Och även om den är skriven i början av sjuttiotalet och alltså ganska rejält out of date, så känns den ändå fortfarande aktuell, just nu.
Jo, för vad är det som vi i väst försöker pracka på de fattigare länderna? Frihandel.
Frihandel och nyliberalism är vår tids religion och visst, det funkar fantastiskt bra för oss, som redan har en fullt utvecklad, självgående industri. Men samtidigt slår det ut de försök till industriell utveckling som skulle kunna ta de fattigare länderna ur sin fattigdom. Det gynnar oss, eftersom vi utan hinder kan exportera våra varor till de fattigare länderna, medan just dessa varor slår ut den inhemska produktionen. Vi med vår utvecklade industri har ju rår att sänka priserna, medan deras behöver lite extra (ekonomisk) kraft för att komma igång. Den är inte konkurrenskraftig än.
Dessutom tillämpar vi ju inte full frihandel, nej, vi har tullar och de blir högre ju mer förädlade produkterna är, det vill säga, råvaror är billigast att exportera för de fattigare länderna, medan förädlade produkter, som sylt istället för frukt, blir mycket dyrare att exportera. Vilket sätter ännu en käpp i hjulet för den industriella utvecklingen - så till den grad att många länder inte ens kan konkurrera med de mest basläggande produkterna från utlandet på den inhemska marknaden.
Ett strålande exempel är väl mjölken i Tanzania - den enda mjölk som fanns att köpa i affärerna var högpastöriserad från Skottland, samtidigt som det gick grupper av kor och betade i dikesrenen precis utanför mitt och mammas hus, bara en liten liten bit utanför centrala Dar es Salaam.
Galeano skriver om skillanden mellan Nord- och Latinamerika som svar på varför de bägge kontinenternas utveckling gått åt så olika håll. Båda var ju kolonier, styrda under den engelska, spanska eller portugisiska kronan, de borde ha haft samma förutsättningar. Men nej. Det fanns en stor skillnad. Latinamerika var ohyggligt rikt på naturresurser, medan Nordamerika i förhållande var mycket fattigt. Där fanns inget att exploatera, medan Latinameriak hade hur mycket som helst. Därför var England aldrig speciellt intresserad av Nordamerika, de människor som transporterades dit var bönder som började bruka jorden och brygga upp ett helt samhälle, de skapade en inhemsk marknad och började utveckla en egen industri, utan att England la sig i, de hade ju ändå ingenting att tjäna i Nordamerika. Så när Förenta staterna till slut blev självständigt, hade de en industri och ett fungerande jordbruk att bygga sitt nya land på och kunde helt och hållet klippa banden till sitt gamla moderland.
Men i Latinamerika fanns det mineraler, där fanns gummi och kaffe, där kunde man odla socker och bomull. Där fanns det mycket pengar att tjäna. De flesta människor som transporterades dit var slavar från Afrika som sattes att arbeta i plantagen och den ursprungsbefolkning som inte utrotades, stängdes helt ute från avkastningen från jorden som en gång varit deras. Kolonierna gjordes om till monokulturer för socker, bomull och kaffe, och de små försök till industriell utveckling som gjordes, kvävdes snabbt av kolonisatörerna - förädlingen av råvarorna genererade ju enorma mängder arbetstillfällen i Europa och fick den europeiska ekonomin att blomstra.
Så när de latinamerikanska länderna ett för ett blev självständigt under 1800-talet, hade de varken ett dynamiskt jordbruk eller någon industri att bygga sina nya nationer på. Monokulturerna gjorde att de inte hade något att föda sina befolkningar med och de blev beroende av import. Handelsbalansen blev helt skev och de nya staterna blev tvungna att ta lån från främst engelska banker. Detta skapade en ond cirkel där de nya latinamerikanska länderna blev beroende av de europeiska pengarna och hade inte någonting att sätta emot påtryckningarna därifrån. Europeerna kunde fortsätta att komma och ta vad de ville ha och utvecklingen stannade innan den ens hade hunnit börja.
Under den här perioden ägnade sig Förenta staterna åt rigid protektionism. Tullarna för utländska produkter var skyhög, för att gynna den inhemska industrin och göra den konkurrenskraftig. Det var något de kunde göra, till skillnad från de latinamerikanska länderna, eftersom de redan från början var såpass självförsörjande att påtryckningar utifrån inte påverkade dem nämnvärt.
Och på samma sätt hade ju England handlat under sin industriella revolution - rigid protektionism för att skydda den inhemska industrin. Och nu är både Förenta staterna och England två av de rikaste länderna i världen. Vad säger det?
Och, jag menar, titta på Sverige. Innan sossarna var vi ett av de fattigaste länderna i Europa. Men med sossarna gick vi in i vår tätt åtslutna folkhemsbubbla och nu när vi nästan hundra år senare börjar krypa ur den är vi också ett av världens rikaste länder.
Det är som att ett land, dess ekonomi och industri behöver få växa och utvecklas ifred innan det kan släppas ut i stora världen och klara av det hårda klimat som råder där. Som frön vi sätter i krukor i köksfönstret och låter bli plantor innan vi planterar ut dem i trädgården.
Sen är det ju så att jag inte kan någonting om ekonomi och att jag säkert har fått en massa om bakofoten. Och Galeano är säkert vinklad, är det något som gymnasiets Lisa Rolf och Hans Ytterberg lyckats slå in i min skalle, så är det att vara källkritisk. Säkert finns det fler aspekter, komplikationer, komplexiteter, saker som jag aldrig kommer att förstå.
Men ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att västs påtryckningar för frihandel bara är ett nytt sätt att kolonialisera dem som har det sämre än oss.
Latinameriaks öppna ådror har fått mig att vilja läsa ekonomisk historia på universitetet. Ett ämne som studievägledaren kommer att uppskatta som utfyllnad i min kandidatexamen i geografi, tro?
Jo, för vad är det som vi i väst försöker pracka på de fattigare länderna? Frihandel.
Frihandel och nyliberalism är vår tids religion och visst, det funkar fantastiskt bra för oss, som redan har en fullt utvecklad, självgående industri. Men samtidigt slår det ut de försök till industriell utveckling som skulle kunna ta de fattigare länderna ur sin fattigdom. Det gynnar oss, eftersom vi utan hinder kan exportera våra varor till de fattigare länderna, medan just dessa varor slår ut den inhemska produktionen. Vi med vår utvecklade industri har ju rår att sänka priserna, medan deras behöver lite extra (ekonomisk) kraft för att komma igång. Den är inte konkurrenskraftig än.
Dessutom tillämpar vi ju inte full frihandel, nej, vi har tullar och de blir högre ju mer förädlade produkterna är, det vill säga, råvaror är billigast att exportera för de fattigare länderna, medan förädlade produkter, som sylt istället för frukt, blir mycket dyrare att exportera. Vilket sätter ännu en käpp i hjulet för den industriella utvecklingen - så till den grad att många länder inte ens kan konkurrera med de mest basläggande produkterna från utlandet på den inhemska marknaden.
Ett strålande exempel är väl mjölken i Tanzania - den enda mjölk som fanns att köpa i affärerna var högpastöriserad från Skottland, samtidigt som det gick grupper av kor och betade i dikesrenen precis utanför mitt och mammas hus, bara en liten liten bit utanför centrala Dar es Salaam.
Galeano skriver om skillanden mellan Nord- och Latinamerika som svar på varför de bägge kontinenternas utveckling gått åt så olika håll. Båda var ju kolonier, styrda under den engelska, spanska eller portugisiska kronan, de borde ha haft samma förutsättningar. Men nej. Det fanns en stor skillnad. Latinamerika var ohyggligt rikt på naturresurser, medan Nordamerika i förhållande var mycket fattigt. Där fanns inget att exploatera, medan Latinameriak hade hur mycket som helst. Därför var England aldrig speciellt intresserad av Nordamerika, de människor som transporterades dit var bönder som började bruka jorden och brygga upp ett helt samhälle, de skapade en inhemsk marknad och började utveckla en egen industri, utan att England la sig i, de hade ju ändå ingenting att tjäna i Nordamerika. Så när Förenta staterna till slut blev självständigt, hade de en industri och ett fungerande jordbruk att bygga sitt nya land på och kunde helt och hållet klippa banden till sitt gamla moderland.
Men i Latinamerika fanns det mineraler, där fanns gummi och kaffe, där kunde man odla socker och bomull. Där fanns det mycket pengar att tjäna. De flesta människor som transporterades dit var slavar från Afrika som sattes att arbeta i plantagen och den ursprungsbefolkning som inte utrotades, stängdes helt ute från avkastningen från jorden som en gång varit deras. Kolonierna gjordes om till monokulturer för socker, bomull och kaffe, och de små försök till industriell utveckling som gjordes, kvävdes snabbt av kolonisatörerna - förädlingen av råvarorna genererade ju enorma mängder arbetstillfällen i Europa och fick den europeiska ekonomin att blomstra.
Så när de latinamerikanska länderna ett för ett blev självständigt under 1800-talet, hade de varken ett dynamiskt jordbruk eller någon industri att bygga sina nya nationer på. Monokulturerna gjorde att de inte hade något att föda sina befolkningar med och de blev beroende av import. Handelsbalansen blev helt skev och de nya staterna blev tvungna att ta lån från främst engelska banker. Detta skapade en ond cirkel där de nya latinamerikanska länderna blev beroende av de europeiska pengarna och hade inte någonting att sätta emot påtryckningarna därifrån. Europeerna kunde fortsätta att komma och ta vad de ville ha och utvecklingen stannade innan den ens hade hunnit börja.
Under den här perioden ägnade sig Förenta staterna åt rigid protektionism. Tullarna för utländska produkter var skyhög, för att gynna den inhemska industrin och göra den konkurrenskraftig. Det var något de kunde göra, till skillnad från de latinamerikanska länderna, eftersom de redan från början var såpass självförsörjande att påtryckningar utifrån inte påverkade dem nämnvärt.
Och på samma sätt hade ju England handlat under sin industriella revolution - rigid protektionism för att skydda den inhemska industrin. Och nu är både Förenta staterna och England två av de rikaste länderna i världen. Vad säger det?
Och, jag menar, titta på Sverige. Innan sossarna var vi ett av de fattigaste länderna i Europa. Men med sossarna gick vi in i vår tätt åtslutna folkhemsbubbla och nu när vi nästan hundra år senare börjar krypa ur den är vi också ett av världens rikaste länder.
Det är som att ett land, dess ekonomi och industri behöver få växa och utvecklas ifred innan det kan släppas ut i stora världen och klara av det hårda klimat som råder där. Som frön vi sätter i krukor i köksfönstret och låter bli plantor innan vi planterar ut dem i trädgården.
Sen är det ju så att jag inte kan någonting om ekonomi och att jag säkert har fått en massa om bakofoten. Och Galeano är säkert vinklad, är det något som gymnasiets Lisa Rolf och Hans Ytterberg lyckats slå in i min skalle, så är det att vara källkritisk. Säkert finns det fler aspekter, komplikationer, komplexiteter, saker som jag aldrig kommer att förstå.
Men ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att västs påtryckningar för frihandel bara är ett nytt sätt att kolonialisera dem som har det sämre än oss.
Latinameriaks öppna ådror har fått mig att vilja läsa ekonomisk historia på universitetet. Ett ämne som studievägledaren kommer att uppskatta som utfyllnad i min kandidatexamen i geografi, tro?
Kommentarer
Trackback