helvetesresans efterdyningar
Mina kameror gick inte sönder. Jag hade lagt in dem i en plastpåse i ryggsäcken, och där hade de hållts tillräckligt torra.
Alla mina böcker var mer eller mindre fuktskadade. Värst åtgången var min lilla svarta anteckningsbok där jag skrivit in lite favoritdikter, adresser, en egenkomponerad spansk grammatik och limmat in bilder på familj och vänner. På vissa ställen hade texten runnit ut över halva sidan och fotografierna var helt missfärgade. Men man får vända på det - nu syns det verkligen att den har varit med och rest. Som tur var klarade sig min dagbok (med Platon och Sokrates på omslaget, som jag fick av pappa efter att han varit i Neapel) bäst, den blev bara lite fuktig i nederkanten. Och det är ju ändå den som är viktigast.
Mina jeans hade fått tre präktiga hål på vänsterlåret (mitt fotograferingsknä) och ett på högerlåret.
Mina skor gav jag upp på tidigt under lastbilsfärden, men jag lyckades gömma undan dem på ett ställe på flaket där det regnade in, så när vi kom fram till Trinidad var de inte bara helt täckta av lera, de var helt genombLóta också. Jag tvättade dem ordentligt och blev av med all lera, men sen ville de inte torka och jag började tro att det var slutet för mina älskade Goretex-skor från Ecco, att de skulle börja ruttna. Men sista dagen i Trinidad sken solen på det där brännande sättet som den bara kan runt ekvatorn, och det var allt skorna behövde. Lite amazonassol, och nu kan jag använda dem precis som förr.
Vartenda plagg, varenda sak som vi haft i våra ryggsäckar hade plockat på sig den där unkna lukten av fukt och lera som numera gjorde oss alla illamående. Men i Trinidad fanns det inte ett enda tvätteri. I Rurrenabaque fanns det tvättservice i varje gatuhörn, men i Trinidad fanns det inte en enda. Så vi fick helt enkelt ta på oss det minst leriga, minst äckliga. Vi såg så lustiga ut, själv gick jag runt i mina underställsbyxor och t-tröja.
Vi fick alla problem med våra små, ömtåliga svenska magar, leran torkade ut vår hud och den ständiga vätan hade gett oss utslag, för att inte tala om myggbetten. Men nu har det mesta börjat gå över och vi känner oss mer eller mindre som människor igen.
Och denguefeber har ingen av oss fått, för inkubationstiden är mellan tre och sju dagar, och nu är det tio dagar sen vi kom fram till Trinidad. Malaria kan vi fortfarande ha fått, för den kan hålla sig i flera månader innan de får för sig att bryta ut. Men den dagen, den sorgen. Vi tar malariaprofylax allihopa, svindyra tabletter, det borde ju vara någonting värt.
Alla mina böcker var mer eller mindre fuktskadade. Värst åtgången var min lilla svarta anteckningsbok där jag skrivit in lite favoritdikter, adresser, en egenkomponerad spansk grammatik och limmat in bilder på familj och vänner. På vissa ställen hade texten runnit ut över halva sidan och fotografierna var helt missfärgade. Men man får vända på det - nu syns det verkligen att den har varit med och rest. Som tur var klarade sig min dagbok (med Platon och Sokrates på omslaget, som jag fick av pappa efter att han varit i Neapel) bäst, den blev bara lite fuktig i nederkanten. Och det är ju ändå den som är viktigast.
Mina jeans hade fått tre präktiga hål på vänsterlåret (mitt fotograferingsknä) och ett på högerlåret.
Mina skor gav jag upp på tidigt under lastbilsfärden, men jag lyckades gömma undan dem på ett ställe på flaket där det regnade in, så när vi kom fram till Trinidad var de inte bara helt täckta av lera, de var helt genombLóta också. Jag tvättade dem ordentligt och blev av med all lera, men sen ville de inte torka och jag började tro att det var slutet för mina älskade Goretex-skor från Ecco, att de skulle börja ruttna. Men sista dagen i Trinidad sken solen på det där brännande sättet som den bara kan runt ekvatorn, och det var allt skorna behövde. Lite amazonassol, och nu kan jag använda dem precis som förr.
Vartenda plagg, varenda sak som vi haft i våra ryggsäckar hade plockat på sig den där unkna lukten av fukt och lera som numera gjorde oss alla illamående. Men i Trinidad fanns det inte ett enda tvätteri. I Rurrenabaque fanns det tvättservice i varje gatuhörn, men i Trinidad fanns det inte en enda. Så vi fick helt enkelt ta på oss det minst leriga, minst äckliga. Vi såg så lustiga ut, själv gick jag runt i mina underställsbyxor och t-tröja.
Vi fick alla problem med våra små, ömtåliga svenska magar, leran torkade ut vår hud och den ständiga vätan hade gett oss utslag, för att inte tala om myggbetten. Men nu har det mesta börjat gå över och vi känner oss mer eller mindre som människor igen.
Och denguefeber har ingen av oss fått, för inkubationstiden är mellan tre och sju dagar, och nu är det tio dagar sen vi kom fram till Trinidad. Malaria kan vi fortfarande ha fått, för den kan hålla sig i flera månader innan de får för sig att bryta ut. Men den dagen, den sorgen. Vi tar malariaprofylax allihopa, svindyra tabletter, det borde ju vara någonting värt.
Kommentarer
Trackback