glömda gamla stenar
Det var skärtorsdagen. Jag och Jonna gick in och ut ur turistbyråer och försökte hitta de smidigaste (och billigaste) sättet att ta oss upp till Machu Picchu så snart som möjligt. Det var inte lätt. Det är många som vill komma upp dit nu, sa de. Ni måste sova i Aguas Calientes (eller som den har den har döpts om till turisterna: Machu Picchu Village), sa de. Vi vill ruinera er, korkade turister. Sa de inte, men det kändes så.
När vi nästan gett upp om att komma upp på Machu Picchu på långfredagen och ner igen samma dag, kom en kvinna springande efter oss och sa att hon hade kontakter på Peru Rail (så stört att ett peruanskt företag har ett engelskt namn), hon kunde fixa biljetter åt oss upp och ner på samma dag för hundraelva dollar. Mycket pengar, men det var det bästa erbjudandet vi fått dittills. Så vi tog det.
Klockan sex nästa morgon blev vi väckta av vaktmästaren, precis sopm vi bett om, men när han sa att vår guide väntade på oss nere vid receptionen, började vi ana oråd. Vi skulle ju inte bli hämtade förrän halv sju!
Så där satt hon, kvinnan från turistbyrån, och sa att tåget hem från Machu Picchu var fullt. Hon hade inte lyckats få några biljetter åt oss, hon hade köpt två platser på tåget klockan fem på morgonen dagen efter istället, vi skulle få sova en natt i Aguas Calientes. Hon kunde fixa och betala ett hostel åt pss där.
Vi var inte glada, men vad skulle vi göra? Biljetterna var redan köpta och till Machu Picchu ville vi. Vi blev helt enkelt tvungna att acceptera hennes klantighet. Det var för tidigt för att checka ut från vårt hostel, receptionen var inte öppen än, så vi skulle inte bara behöva sova en natt i Aguas Calientes, vilket vi verkligen inte ville, utan vi skulle också behöva betala för en säng i Cusco som vi inte skulle sova i. Dagen hade kunnat börja bättre.
Vi sprang upp till vår sovsal och hämtade lite extra grejer för den kommande övernattningen, och sen blev vi skjutsade till bussen som skulle köra oss till tågstationen.
På bussen fick vi våra biljetter. Det visade sig att heresebiljetterna, på tåget som gick klockan fem på morgonen, var tolv dollar billigare än de biljetterna som vi hade betalat för. Och då gick det upp för oss hur resebyråkvinnan lagt upp det. Hon stod där framför oss med tjugo dollar i handen och sa att antingen fick vi pengar själva att betala hostelet i Aguas Calientes för, eller så fixade hon det per telefon. Det var mellansumman mellan de biljetter som vi hade betalat för och de biljetterna som hon köpt åt oss som hon tänkte betala vårt hostel i Aguas Calientes för. Hon skulle till och med tjäna ett par dollar extra på oss, hostelet skulle inte kosta tolv dollar var.
Vi började bli riktigt arga och irriterade. Vi ville ha tillbaka de där tolv dollarna OCH att hon skulle betala ett hostel åt oss. Hon hade sålt en biljett som inte fanns och nu fick hon stå sitt kast.
På sin instabila engelska svarade hon att vi fick välja, antingen pengar eller hostel.
Vi sa båda.
Hon började prata om sin kommission, att det inte skulle bli över något åt henne om hon skulle behöva ge oss tillbaka pengarna OCH betala för ett hostel.
Vi sa att det var en smäll hon fick ta, man kan inte lura folk såhär. Vi hade planer som blev helt upp-och-nervända på grunda av detta, Jonna hade ett plan att hinna till.
När Jonna blev för arg tog jag över. Men det gick inte. Turistbyråtjejen stod där helt gråtfärdig och höll krampaktigt i tjugodollarssedeln, men hon vägrade ge efter.
Till slut, när jag var på vippen att ställa mig upp och bara skrika rakt ut (att skrämma livet ur den stackars kvinnan hade vi inte provat än), så kom sällskapet bakom oss i bussen till vår undsättning. De talade spanska och förklarade för turistbyråtjejen att hon faktiskt snällt nu fick gå med på våra krav. Det var hon som hade klantat till det, och vi som skulle få lida för det.
Nu kändes det som att vi hade en hel, spansktalande hejarklack bakom oss, vi fick nya, sansade krafter och efter lite mer förhandlande gav hon till slut med sig. Vi fick tjugodollarsedeln och hon lovade att fixa och betala ett hostel åt oss i Aguas Calientes. Med gråten i halsen (lät det som) lämnade hon oss på bussen.
Två blåögda flickor, kanske hade hon trott att vi skulle vara lätta att lura. Men det säger jag er, att en arg Jonna och en arg Katja är inte att leka med. Ni gör bäst i att undvika det.
ÄNTLIGEN var vi på väg till Machu Picchu. Bussen tog en dryg timme, och medan vi väntade på att tåget skulle rulla in på perrongen åt vi varsin choclo (en sorts stor majs på kolv) med ost. Grymt gott!
Jag har åkt tåg på fyra kontinenter. Med tåget till Machu Picchu blir det fem. I Europa har jag åkt lite överallt. I Afrika har jag åkt Tazara-järnvägen, från Dar es Salaam till viltreservatet Selous, där kupéerna fylls med bananklasar och medresenärernas höga skratt. I Asien är det genom Vietnam som jag har åkt, där är tågen mörka och de har galler för fönstren eftersom människorna på marken brukar kasta sten mot tågen. I Nordamerika har jag bara åkt upp och ner genom New Yorks tunnelbanesystem, men jag tycker att det borde räknas. Det är ju ändå ett färdmedel på räls och jag älskar tunnelbanor.
Men ingenstans har jag åkt ett tåg med vackrare, mer dramatiska vyer än dem som man har när man åker tåget till Machu Picchu. Rälsen är lagd i klyftan mellan två bergskammar. Dessa andiska bergskammar, kommer jag någonsin att få nog av dem? Kraften som har krävts för att skapa dessa berg. Det är hypnotiserande.
Och så kör tåget runt en krök och plötsligt har man byn Aguas Calientes framför sig. Vid en skrikande flod, mitt i ett lummigt, fuktigt grönt ligger byn där som ett en aning mindre storslaget Vattnadal.
Sen visar det sig att hela byn bara är en gigantisk turistfälla med souvenirstånd, svindyra restauranger och hotell, men det var väl egentligen bara att vänta. Machu Picchu är ju trots allt Sydamerikas största turistattraktion. Det kan ändå inte förstöra känslan från den magiska tågfärden dit.
I Aguas Calientes tänkte vi att det var bäst att kolla upp var vårt hostel låg, så att vi inte skulle behöva springa runt och leta i skymningen. Det var lätt att hitta, men när vi kom dit sa den otroligt söta flickan som hade ansvaret för stället att hon inte hört något från vår turistbyrå och att det hur som helst inte fanns några lediga rum.
Det blev droppen. Vi orkade inte bråka mer. Vi gav upp.
Vi fick lämna lite grejer på hostelet och den söta flickan där lovade att ringa runt och hitta ett annat hostel åt oss medan vi var uppe och tittade på de gamla ruinerna.
Man kan åka buss tjugo minuter upp till Machu Picchu för sju dollar enkel resa, och man kan gå upp. Ingen annanstans under vår resa hade vi sett några klassiska turister, men här fylldes busslast efter busslast med tjocka amerikaner och pensionärer. Jag och Jonna började gå.
Det var varmt och solen sken. Berget var brant och stigen upp bestod av stentrappor. Vi var inte på bolivianska höjder, men likväl gott över tvåtusen meter över havet. Luften hann gå ur oss flera gånger och hela tiden fick vi motsägelsefulla rapporter från människorna som var på väg ner. Vissa sa att det vara var lite kvar, medan andra flåsande påstod att det var minst en timmes ytterligare klättring. Efter dryga sjuttio minuters klättring började vi tvivla på att vi någonsin skulle komma fram.
Man så stod vi plötsligt där. På vändplanen vid ingången till Machu Picchu. Dränkta i svett, men där. Vi satte oss på en låg mur och drack vatten och åt ett par mackor. Jonna sa:
- Nu bryr jag mig nästan inte om ifall vi kommer in, jag är bara så nöjd över att vi kommit fram.
Vi hade fått höra att man verkligen tjänade på att ha ett studentleg när man skulle till Machu Picchu. Istället för fyrtiofem dollars inträde, betalade man bara tjugoen.
Jag hade studentleg.
Det hade inte Jonna. Hon hade fått låna mitt nere i Cusco och helt enkelt tagit en papperskopia av det med ett foto av sig själv ovanpå mitt. Jag lyckades köpa två studentinträdesbiljetter från två olika biljettbodar och där trodde vi att det var löst.
Men vid ingången ville de också se studentleg, och Jonnas papperskopia dög inte. Jag gick in en lite bit på området för att inte stå i vägen och väntade spänt på ifall Jonna skulle dyka upp runt kröken över huvud taget. Det skulle vara just fint, när vi kommit såhär långt. Cecilia skulle ha sagt att Jonna jinxade sig när vi satt där på muren, men jag är inte vidskeplig för fem öre.
Tror jag.
- Jag fixade det! ropade Jonna medan hon kom, stort leende, gående mitt i strömmen av turister.
Kvinnan på biljettkontoret hade velat se Jonnas inloggning på Stockholms universitets hemsida efter att Jonna förklarat att hon blivit bestulen på sitt riktiga studentleg. Det blev knivigt, inte hade Jonna någon inloggning, och även om hon hade haft det så hade hon omöjligt kunnat komma ihåg det. Inloggningen och lösenordet på su.se är eb helt ologiskt kombination av bokstäver och siffror. Men Jonnas räddning blev att hela hemsidan var på svenska. Biljettkvinnan förstod inte ett jota, och till slut släppte hon in Jonna ändå.
Vi var inne. Hundra meter längsmed berget från ingången och vi stod på höjden med den världsberömda utsikten över ruinerna och det molninhöljda berget Huayna Picchu. Jonna och jag var på Machu Picchu.
Moln hade tornat upp sig på himlen och lagom till att vi började klättra upp till Solens port, började det renga, och sen regnade det från och till under resten av vår vandring bland de gamla stenarna. Men det är smällar man får ta. Jag var van, och förberedd.
På avståmd var det overkligt. På så många ställen i så många olika sammanhang hade jag sett bilder på detta gråa mönster nere i det ohyggligt gröna gräset, med de hisnande andiska bergen som kulisser, att jag inte riktigt kunde ta det på allvar. Det var som jag sa till pappa när jag för första gången såg ipp på skyskraporna och reklamtavlorna kring Times Square i New York:
- Det är både större och mindre än vad jag trodde att det skulle vara.
På nära håll var det en massa gammal sten. Labyrinter och valv och gångar, på millimetern tillslipade runt gluggar ut mot svindlande, drömskt molninhöljda sluttningar, men likväl, gammal sten. Och turister. Turister i likvärdiga antal.
Men ändå. Det var stort. Att vara där. Att det var så välbehållet. Så otroligt grönt. Vi kan skatta oss lyckliga över att kanske till och med inkaindianerna själva glömt bort stadens existens när spanjorerna kom och mördade den sista inkan. Annars har ju sånadär maktskiften en tendens att bli förödande för en civilisations kultur, och inte bara för människorna. Det nya ledarlejonets vana att döda alla ungar som finns i flocken så att honorna ska börja löpa igen och han kunna sprida sina egna gener. Att vara bland de första som hitta det här stället efter århundradens glömska måste ha varit en överjordisk upplevelse.
Nu måste jag säga att det mest kändes exploaterat. Otroligt vackert, vilken fantastiskt ställe att bygga en semesterort på (eller om det är ett religiöst tempelområde, forskarna kan inte komma överens). Det måste ha krävts någon med mycket makt och rikedomar för att transportera upp all denna sten för de branta sluttningarna, men det var någon som inte saknade visioner. När det begav sig måste Machu Picchu ha tett sig som paradiset på jorden.
Nu gick det ungefär en fotande japan eller gnällande amerikan per sten. Kändes det som.
Men jag ångrar inte den omständiga resan dit. Jag behöver aldrig göra det igen, men nu har jag varit där.
Vid fem när området stängde, spöregnade det, så vi bestämde oss för att ta bussen ner till Aguas Calientes för att se ifall vi hade någonstans att sova nu, eller ifall vi skulle bli tvungna att svoa på gatan.
Det visade sig att vi skulle få sova på det första hostelet ändå. Den alldeles underbara, söta flickan som vi pratat med på förmiddagen hade lyckats stuva runt så i sitt fulla hostel att vi fick ett dubbelrum med egen toalett. Och där var det som att alla dagens spänningar släppte. Vi var helt slut. Först hade vi tänkt försöka hitta lite middag nere på stan, men den tanken gav vi snart upp och runt halv åtta hade vi båda somnat till ljudet av floden som forsade igenom Aguas Calientes.
Efter att ha somnat halv åtta hade vi inga som helst problem med att komma upp kvart över fyra i tid till tåget, och tillbakaresan gick förvånande smärtfritt. Vi satt och diskuterade universitetsstudier och runt nio steg vi in genom porten till Loki Backpackers Hostel, trötta men nöjda med våra bedrifter.
När vi nästan gett upp om att komma upp på Machu Picchu på långfredagen och ner igen samma dag, kom en kvinna springande efter oss och sa att hon hade kontakter på Peru Rail (så stört att ett peruanskt företag har ett engelskt namn), hon kunde fixa biljetter åt oss upp och ner på samma dag för hundraelva dollar. Mycket pengar, men det var det bästa erbjudandet vi fått dittills. Så vi tog det.
Klockan sex nästa morgon blev vi väckta av vaktmästaren, precis sopm vi bett om, men när han sa att vår guide väntade på oss nere vid receptionen, började vi ana oråd. Vi skulle ju inte bli hämtade förrän halv sju!
Så där satt hon, kvinnan från turistbyrån, och sa att tåget hem från Machu Picchu var fullt. Hon hade inte lyckats få några biljetter åt oss, hon hade köpt två platser på tåget klockan fem på morgonen dagen efter istället, vi skulle få sova en natt i Aguas Calientes. Hon kunde fixa och betala ett hostel åt pss där.
Vi var inte glada, men vad skulle vi göra? Biljetterna var redan köpta och till Machu Picchu ville vi. Vi blev helt enkelt tvungna att acceptera hennes klantighet. Det var för tidigt för att checka ut från vårt hostel, receptionen var inte öppen än, så vi skulle inte bara behöva sova en natt i Aguas Calientes, vilket vi verkligen inte ville, utan vi skulle också behöva betala för en säng i Cusco som vi inte skulle sova i. Dagen hade kunnat börja bättre.
Vi sprang upp till vår sovsal och hämtade lite extra grejer för den kommande övernattningen, och sen blev vi skjutsade till bussen som skulle köra oss till tågstationen.
På bussen fick vi våra biljetter. Det visade sig att heresebiljetterna, på tåget som gick klockan fem på morgonen, var tolv dollar billigare än de biljetterna som vi hade betalat för. Och då gick det upp för oss hur resebyråkvinnan lagt upp det. Hon stod där framför oss med tjugo dollar i handen och sa att antingen fick vi pengar själva att betala hostelet i Aguas Calientes för, eller så fixade hon det per telefon. Det var mellansumman mellan de biljetter som vi hade betalat för och de biljetterna som hon köpt åt oss som hon tänkte betala vårt hostel i Aguas Calientes för. Hon skulle till och med tjäna ett par dollar extra på oss, hostelet skulle inte kosta tolv dollar var.
Vi började bli riktigt arga och irriterade. Vi ville ha tillbaka de där tolv dollarna OCH att hon skulle betala ett hostel åt oss. Hon hade sålt en biljett som inte fanns och nu fick hon stå sitt kast.
På sin instabila engelska svarade hon att vi fick välja, antingen pengar eller hostel.
Vi sa båda.
Hon började prata om sin kommission, att det inte skulle bli över något åt henne om hon skulle behöva ge oss tillbaka pengarna OCH betala för ett hostel.
Vi sa att det var en smäll hon fick ta, man kan inte lura folk såhär. Vi hade planer som blev helt upp-och-nervända på grunda av detta, Jonna hade ett plan att hinna till.
När Jonna blev för arg tog jag över. Men det gick inte. Turistbyråtjejen stod där helt gråtfärdig och höll krampaktigt i tjugodollarssedeln, men hon vägrade ge efter.
Till slut, när jag var på vippen att ställa mig upp och bara skrika rakt ut (att skrämma livet ur den stackars kvinnan hade vi inte provat än), så kom sällskapet bakom oss i bussen till vår undsättning. De talade spanska och förklarade för turistbyråtjejen att hon faktiskt snällt nu fick gå med på våra krav. Det var hon som hade klantat till det, och vi som skulle få lida för det.
Nu kändes det som att vi hade en hel, spansktalande hejarklack bakom oss, vi fick nya, sansade krafter och efter lite mer förhandlande gav hon till slut med sig. Vi fick tjugodollarsedeln och hon lovade att fixa och betala ett hostel åt oss i Aguas Calientes. Med gråten i halsen (lät det som) lämnade hon oss på bussen.
Två blåögda flickor, kanske hade hon trott att vi skulle vara lätta att lura. Men det säger jag er, att en arg Jonna och en arg Katja är inte att leka med. Ni gör bäst i att undvika det.
ÄNTLIGEN var vi på väg till Machu Picchu. Bussen tog en dryg timme, och medan vi väntade på att tåget skulle rulla in på perrongen åt vi varsin choclo (en sorts stor majs på kolv) med ost. Grymt gott!
Jag har åkt tåg på fyra kontinenter. Med tåget till Machu Picchu blir det fem. I Europa har jag åkt lite överallt. I Afrika har jag åkt Tazara-järnvägen, från Dar es Salaam till viltreservatet Selous, där kupéerna fylls med bananklasar och medresenärernas höga skratt. I Asien är det genom Vietnam som jag har åkt, där är tågen mörka och de har galler för fönstren eftersom människorna på marken brukar kasta sten mot tågen. I Nordamerika har jag bara åkt upp och ner genom New Yorks tunnelbanesystem, men jag tycker att det borde räknas. Det är ju ändå ett färdmedel på räls och jag älskar tunnelbanor.
Men ingenstans har jag åkt ett tåg med vackrare, mer dramatiska vyer än dem som man har när man åker tåget till Machu Picchu. Rälsen är lagd i klyftan mellan två bergskammar. Dessa andiska bergskammar, kommer jag någonsin att få nog av dem? Kraften som har krävts för att skapa dessa berg. Det är hypnotiserande.
Och så kör tåget runt en krök och plötsligt har man byn Aguas Calientes framför sig. Vid en skrikande flod, mitt i ett lummigt, fuktigt grönt ligger byn där som ett en aning mindre storslaget Vattnadal.
Sen visar det sig att hela byn bara är en gigantisk turistfälla med souvenirstånd, svindyra restauranger och hotell, men det var väl egentligen bara att vänta. Machu Picchu är ju trots allt Sydamerikas största turistattraktion. Det kan ändå inte förstöra känslan från den magiska tågfärden dit.
I Aguas Calientes tänkte vi att det var bäst att kolla upp var vårt hostel låg, så att vi inte skulle behöva springa runt och leta i skymningen. Det var lätt att hitta, men när vi kom dit sa den otroligt söta flickan som hade ansvaret för stället att hon inte hört något från vår turistbyrå och att det hur som helst inte fanns några lediga rum.
Det blev droppen. Vi orkade inte bråka mer. Vi gav upp.
Vi fick lämna lite grejer på hostelet och den söta flickan där lovade att ringa runt och hitta ett annat hostel åt oss medan vi var uppe och tittade på de gamla ruinerna.
Man kan åka buss tjugo minuter upp till Machu Picchu för sju dollar enkel resa, och man kan gå upp. Ingen annanstans under vår resa hade vi sett några klassiska turister, men här fylldes busslast efter busslast med tjocka amerikaner och pensionärer. Jag och Jonna började gå.
Det var varmt och solen sken. Berget var brant och stigen upp bestod av stentrappor. Vi var inte på bolivianska höjder, men likväl gott över tvåtusen meter över havet. Luften hann gå ur oss flera gånger och hela tiden fick vi motsägelsefulla rapporter från människorna som var på väg ner. Vissa sa att det vara var lite kvar, medan andra flåsande påstod att det var minst en timmes ytterligare klättring. Efter dryga sjuttio minuters klättring började vi tvivla på att vi någonsin skulle komma fram.
Man så stod vi plötsligt där. På vändplanen vid ingången till Machu Picchu. Dränkta i svett, men där. Vi satte oss på en låg mur och drack vatten och åt ett par mackor. Jonna sa:
- Nu bryr jag mig nästan inte om ifall vi kommer in, jag är bara så nöjd över att vi kommit fram.
Vi hade fått höra att man verkligen tjänade på att ha ett studentleg när man skulle till Machu Picchu. Istället för fyrtiofem dollars inträde, betalade man bara tjugoen.
Jag hade studentleg.
Det hade inte Jonna. Hon hade fått låna mitt nere i Cusco och helt enkelt tagit en papperskopia av det med ett foto av sig själv ovanpå mitt. Jag lyckades köpa två studentinträdesbiljetter från två olika biljettbodar och där trodde vi att det var löst.
Men vid ingången ville de också se studentleg, och Jonnas papperskopia dög inte. Jag gick in en lite bit på området för att inte stå i vägen och väntade spänt på ifall Jonna skulle dyka upp runt kröken över huvud taget. Det skulle vara just fint, när vi kommit såhär långt. Cecilia skulle ha sagt att Jonna jinxade sig när vi satt där på muren, men jag är inte vidskeplig för fem öre.
Tror jag.
- Jag fixade det! ropade Jonna medan hon kom, stort leende, gående mitt i strömmen av turister.
Kvinnan på biljettkontoret hade velat se Jonnas inloggning på Stockholms universitets hemsida efter att Jonna förklarat att hon blivit bestulen på sitt riktiga studentleg. Det blev knivigt, inte hade Jonna någon inloggning, och även om hon hade haft det så hade hon omöjligt kunnat komma ihåg det. Inloggningen och lösenordet på su.se är eb helt ologiskt kombination av bokstäver och siffror. Men Jonnas räddning blev att hela hemsidan var på svenska. Biljettkvinnan förstod inte ett jota, och till slut släppte hon in Jonna ändå.
Vi var inne. Hundra meter längsmed berget från ingången och vi stod på höjden med den världsberömda utsikten över ruinerna och det molninhöljda berget Huayna Picchu. Jonna och jag var på Machu Picchu.
Moln hade tornat upp sig på himlen och lagom till att vi började klättra upp till Solens port, började det renga, och sen regnade det från och till under resten av vår vandring bland de gamla stenarna. Men det är smällar man får ta. Jag var van, och förberedd.
På avståmd var det overkligt. På så många ställen i så många olika sammanhang hade jag sett bilder på detta gråa mönster nere i det ohyggligt gröna gräset, med de hisnande andiska bergen som kulisser, att jag inte riktigt kunde ta det på allvar. Det var som jag sa till pappa när jag för första gången såg ipp på skyskraporna och reklamtavlorna kring Times Square i New York:
- Det är både större och mindre än vad jag trodde att det skulle vara.
På nära håll var det en massa gammal sten. Labyrinter och valv och gångar, på millimetern tillslipade runt gluggar ut mot svindlande, drömskt molninhöljda sluttningar, men likväl, gammal sten. Och turister. Turister i likvärdiga antal.
Men ändå. Det var stort. Att vara där. Att det var så välbehållet. Så otroligt grönt. Vi kan skatta oss lyckliga över att kanske till och med inkaindianerna själva glömt bort stadens existens när spanjorerna kom och mördade den sista inkan. Annars har ju sånadär maktskiften en tendens att bli förödande för en civilisations kultur, och inte bara för människorna. Det nya ledarlejonets vana att döda alla ungar som finns i flocken så att honorna ska börja löpa igen och han kunna sprida sina egna gener. Att vara bland de första som hitta det här stället efter århundradens glömska måste ha varit en överjordisk upplevelse.
Nu måste jag säga att det mest kändes exploaterat. Otroligt vackert, vilken fantastiskt ställe att bygga en semesterort på (eller om det är ett religiöst tempelområde, forskarna kan inte komma överens). Det måste ha krävts någon med mycket makt och rikedomar för att transportera upp all denna sten för de branta sluttningarna, men det var någon som inte saknade visioner. När det begav sig måste Machu Picchu ha tett sig som paradiset på jorden.
Nu gick det ungefär en fotande japan eller gnällande amerikan per sten. Kändes det som.
Men jag ångrar inte den omständiga resan dit. Jag behöver aldrig göra det igen, men nu har jag varit där.
Vid fem när området stängde, spöregnade det, så vi bestämde oss för att ta bussen ner till Aguas Calientes för att se ifall vi hade någonstans att sova nu, eller ifall vi skulle bli tvungna att svoa på gatan.
Det visade sig att vi skulle få sova på det första hostelet ändå. Den alldeles underbara, söta flickan som vi pratat med på förmiddagen hade lyckats stuva runt så i sitt fulla hostel att vi fick ett dubbelrum med egen toalett. Och där var det som att alla dagens spänningar släppte. Vi var helt slut. Först hade vi tänkt försöka hitta lite middag nere på stan, men den tanken gav vi snart upp och runt halv åtta hade vi båda somnat till ljudet av floden som forsade igenom Aguas Calientes.
Efter att ha somnat halv åtta hade vi inga som helst problem med att komma upp kvart över fyra i tid till tåget, och tillbakaresan gick förvånande smärtfritt. Vi satt och diskuterade universitetsstudier och runt nio steg vi in genom porten till Loki Backpackers Hostel, trötta men nöjda med våra bedrifter.
Kommentarer
Trackback