[under uppförande]

Och så blev det strejk i Cusco-regionen. Bönderna la stenar på vägarna så att bussarna inte kunde köra, på vissa ställen la strejkarna till och med stenar bakom bussarna så att de inte kunde backa därifrån heller. Bussarna blev stående och strejkarna kastade sten på fönstren och slog med påkar på bussens sidor så att passagerarna där inne inte skulle kunna sova.
Jonna han komma iväg till Lima innan strejken, klockan sju på kvällen sa jag hejdå och själpte in henne i en taxi. Men tre timmar senare när det var min tur att påbörja resan till La Paz, kom jag till bussterminalen och killen bakom disken till mitt bussbolag skakade leende på huvudet. Ikväll skulle det inte gå några bussar. Trots att jag ringt kring ett och frågat, och de då sagt att allt skulle gå som normalt. Strejken skulle inte börja förrän vid midnatt. Det var bara för mig att ta en taxi tillbaka till Cusco igen.
Nästa dag ringde jag två gånger - en gång vid ett och en gång vid fem - och båda gångerna sa de att allt skulle gå som vanligt, vid midnatt skulle strejken vara över. Den här kvällen hade jag sällskap med mig, bolivianen Julio och göteborgaren Micke som också skulle till La Paz. Men för andra gången fick jag den där leende huvudskakningen och Julio berättade att det var busschaffisarna som vägrade köra, eftersom strejkarna kastade sten mot bussarna. Regeringen och bönderna hade inte kommit överens än. Det var bara för oss att åka tillbaka till Cusco igen.

Jag började bli riktigt irriterad. Inte på strejken, den stödde jag helt. Jag är av den föråldrade uppfattningen att fackförbund är något väldigt bra, och så långt som jag lyckats luska fram på internet med min bristfälliga spanska så handlade strejken om att bönderna ville få regeringen att ta mer hänsyn till jordbruket och andra angränsande områden i sin politik. Jag har finska torpare i släkten, vetefälten hos mormor får alltid något i mitt hjäta att värka, jordbrukare världen över har min fulla medkänsla och mitt fulla stöd.
Det jag irriterades av var att bussbolaget inte kunde komma med ett rakt ord. Jag ringde och de sa att allting var som vanligt, inga problem som helst, och så stod jag ändå där på bussterminalen utan buss att stiga på. Och INGET SOM HELST fick jag som plåster på såren. Inte för att jag blev förvånad. Det var något väldigt sydamerikanskt med detta tänjande av sanningen, realismen, det-är-lungt-allting-löser-sig, när det inte alls skulle lösa sig. Man kan säga att under mina tre månader här hade jag vant mig. Plötsligt saknade jag SJ och SL, något ofantligt.
Och som om inte busseländet var nog, så hade jag blivit lite förkyld och förlorat rösten helt. Jag lät som en blandning mellan en kråka och en målbrottspojke. Inte speciellt smickrande att använda en sån röst bland en massa främlingar.

Men så kom jag tillbaka till Loki Backpackers Hostel och allting blev nästan helt bra igen. Loki är ett väldigt populärt ställe, speciellt det i Cusco (det finns ett Loki i La Paz och ett i Lima också), man måste boka flera dagar i förväg för det mesta, jag och Jonna hade haft en jävla tur när vi ringde på morgonen innan vi skulle anlända i Cusco, och de sa att de skulle se vad de kunde ordna, och att de sen hade två sängar åt oss. Sån jävla tur. Och nu kom jag tillbaka från bussterminalen inte bara en gång, utan två, och båda gångerna var de egentligen fullbokade men på något sätt lyckades de stuva om så att jag fick en säng att sova i.
Och sen var det ju människorna. Efter tre månader av kringflackande med fyra, och sen tre kompisar, kände jag mig väldigt utlämnad utan Jonna. Och jag är inte den där utåtriktade typen riktigt, att bara börja prata med en främmande människa tar emot under normala fall, för att inte tala om när jag låter som en kråka. Men på Loki har man inget val. Där pratas man med åt vänster och åt höger, vare sig man vill eller inte. Jag behövde aldrig känna mig ensam i min utsatthet.
Där fanns Brian från Miami som var en av frivilligarbetarna på Loki, som bjöd mig och Jonna på pizza vår första kväll i Cusco och fick oss att känna oss så välkomna. Han tog med oss till fyra olika klubbar kvällen efter Machu Picchu och sen, när pengarna började ta slut under min strejkstrandning, köpte han en soppa åt mig i Lokis bar.
Där fanns Chris, britten som drack lite för mycket öl och var bakis under den halvan av dygnet som han inte var full. Men mitt emellan bakis och redlös blev han mycket kramig, söt och lite charmigt korkad. En mer brittisk person har jag väl aldrig träffat.
Och Chris kompis Tim, arkitekten som tagit ledigt från livet och planerade att surfa sig igenom norra Peru, Colombia, Karibien och Nya Zeeland. Det var Chris och Tim som tog hand om mig första dagen efter att Jonna lämnat mig.
Där fanns Julio, bolivianen som pluggat i Kanada och som tack vare två svensktalande flickvänner pratade flytande, om än något lustig, svenska trots att han aldrig varit i Sverige själv. Till och med en aning finska pratade han. När jag till slut fick stiga på en buss, var det honom jag samåkte till La Paz med.
Där fanns Shaun från Kanade som stammade och till en början var väldigt tystlåten, men efter att vi började prata med honom precis innan Jonna lämnade mig så började vi alltid prata lite böcker och spanskastudier varje gång vi stötte ihop någonstans i Lokis stora hostelkomplex. Han älskade Bolivia och skulle snart fortsätta till en spanskakurs i Sucre.
Där fanns israelen som en kväll i baren sa att han tyckte att jag var lik Natalie Portman i min nya frisyr (numera har jag tre millimeters snagg) och efter det sa han "Hi Natalie!" varje gång vi stötte ihop - och vem skulle inte bli smickrad av det? Natalie Portman är ju kanske världens vackraste kvinna.
Och där fanns Rickey från San Fransisco, hans syster Calli och deras peruanska vän Luis. Calli hade det mest fantastiska minspel och Luis var så gay att man bara inte kunde låta bli att älska honom - och det första han över huvud taget sa till mig var "I love you, of course you have to come!" när han råkade höra mina osäkerhet över att gå vidare från Lokis bar till en klubb i Cusco. Aldrig hade jag kunnat tro att en snagg skulle generera så mycket kärlek. Rickey själv, en gammal krigsveteran från den första Irak-kampanjen, skröt med sitt norsk-svensk-irländska påbrå och kallade sig för irish viking - ett passande namn för hans närmare två stadiga meter och röda hår. Han hade bestämt sig för att gilla mig trots att jag min vana trogen inte sagt så mycket alls, och varje gång jag blev tillbakaskickad till Loki från bussterminalen lyckades han på sitt bullriga sätt få mig att känna mig mycket mindre bedrövlig. När jag gjorde mig färdig att lämna Loki för sista gången, sa han "We don't want you to leave, darlin'" och sånt värmer alltid, även när det kommer från en person som bara känt en i tre dagar och alltså inte grunadr sin uppskattning på något annat än ens frisyr (eller snarare avsaknad av frisyr i mitt fall).

Man kan träffa underbara människor på ett hostel i Cusco även under de mest frustrerande omständigheter, och även om jag förmodligen aldrig kommer att träffa dem igen så kommer jag alltid att kunna bära med mig den där känslan av direktkontakt, värme och medmänsklighet som de ingav mig, tre dagar i Cusco.