den förlängda vistelsen i Cusco
Cusco är en gammal stad. I guideboken står det att Cusco är Nord- och Sydamerikas äldsta, fortfarande bebodda stad. Och det känns, någonstans, att staden är gammal. Det ligger något över de stenlagda gatorna, de branta smala gränderna och husen. Och precis som La Paz, är Cusco byggt som i en skål med berg i alla vädersträck. Ja, Cusco är vackert. Mycket vackert.
Men det är något som saknas. Det är så rent. Så välorganiserat. På gatorna går välmående, vita människor i solhattar och på butikernas glasdörrar sitter det klistermärken om att de tar emot Visa- och Master Cards. Den här staden lever inte. En gång var den universums mittpunkt, enligt de gamla inkorna, men numera är Cuscos stadskärna en kuliss för turister.
Inte för att jag klandrar dem för att ha gjort Cusco så turistvänligt. Jag ser inget fel med att tjäna pengar på människor som har råd. Och pengar behövs. Cusco är inte den enda staden i Peru som jag har varit i.
Den stora inomhusmarknaden Mercado Central är ett undantag. Precis när man kommer in genom huvudingången finns det ett par turiststånd med alpackakoftor och halsband, men resten av marknaden är helt peruansk. Här säljs frukt och grönsaker, stora köttstycken hänger i krokar och quinoan skopas upp ur säckar. Man får leta länge för att hitta en annan turist här.
När jag var yngre och reste med pappa, och han alltid drog med mig till sånahär ställen, tyckte jag alltid att han var hemskt jobbig. Kaoset och alla människor som jag inte hade något gemensamt språk med gjorde mig rädd, jag kände mig uttittad och jag tyckte att pappa inkräktade på människorna på något sätt med sin kamera.
Men nu älskar jag dessa platser. Gatorna bortanför turistaffärernas Sagárnaga i La Paz, loppmarknaden i El Alto och Mercado Central i Cusco. Jag älskar atmosfären, farten, ljuden, lukterna, som ett pulserande hjärta med människorna som ett ständigt flöde av blodkroppar och aldrig stannar det. Jag kan lätt bara sitta där och betrakta.
Och det bästa stället för betraktelser var vid en av de femtiotalet josstånd som tog upp en hel avdelning av marknaden. Stånd efter stånd med de mest fantasifyllda fruktarrangemang du kan tänka dig, och bakom varje en kvinna som skriker efter dig:
- Señorita, señorita, ¿que quieres? ¿Jugo de naraja? ¿Frutilla con leche? ¿Extracto de sandía? ¡Señorita! ¡Señorita!
Såntdär skrik går mig på nerverna, som om jag inte hade ögon att se och välja själv med. Jag satte mig alltid hos den som skrek minst.
Fyra gånger hann jag gå dit, under min strejkförlängda vistelse i Cusco, en jos om dagen är bra för magen, och om jag skulle få ta med mig en bit av varje stad jag besökt under den här resan hem till Stockholm, så skulle josstånden i Mercado Central vara det jag valde från Cusco.
Men det är något som saknas. Det är så rent. Så välorganiserat. På gatorna går välmående, vita människor i solhattar och på butikernas glasdörrar sitter det klistermärken om att de tar emot Visa- och Master Cards. Den här staden lever inte. En gång var den universums mittpunkt, enligt de gamla inkorna, men numera är Cuscos stadskärna en kuliss för turister.
Inte för att jag klandrar dem för att ha gjort Cusco så turistvänligt. Jag ser inget fel med att tjäna pengar på människor som har råd. Och pengar behövs. Cusco är inte den enda staden i Peru som jag har varit i.
Den stora inomhusmarknaden Mercado Central är ett undantag. Precis när man kommer in genom huvudingången finns det ett par turiststånd med alpackakoftor och halsband, men resten av marknaden är helt peruansk. Här säljs frukt och grönsaker, stora köttstycken hänger i krokar och quinoan skopas upp ur säckar. Man får leta länge för att hitta en annan turist här.
När jag var yngre och reste med pappa, och han alltid drog med mig till sånahär ställen, tyckte jag alltid att han var hemskt jobbig. Kaoset och alla människor som jag inte hade något gemensamt språk med gjorde mig rädd, jag kände mig uttittad och jag tyckte att pappa inkräktade på människorna på något sätt med sin kamera.
Men nu älskar jag dessa platser. Gatorna bortanför turistaffärernas Sagárnaga i La Paz, loppmarknaden i El Alto och Mercado Central i Cusco. Jag älskar atmosfären, farten, ljuden, lukterna, som ett pulserande hjärta med människorna som ett ständigt flöde av blodkroppar och aldrig stannar det. Jag kan lätt bara sitta där och betrakta.
Och det bästa stället för betraktelser var vid en av de femtiotalet josstånd som tog upp en hel avdelning av marknaden. Stånd efter stånd med de mest fantasifyllda fruktarrangemang du kan tänka dig, och bakom varje en kvinna som skriker efter dig:
- Señorita, señorita, ¿que quieres? ¿Jugo de naraja? ¿Frutilla con leche? ¿Extracto de sandía? ¡Señorita! ¡Señorita!
Såntdär skrik går mig på nerverna, som om jag inte hade ögon att se och välja själv med. Jag satte mig alltid hos den som skrek minst.
Fyra gånger hann jag gå dit, under min strejkförlängda vistelse i Cusco, en jos om dagen är bra för magen, och om jag skulle få ta med mig en bit av varje stad jag besökt under den här resan hem till Stockholm, så skulle josstånden i Mercado Central vara det jag valde från Cusco.
Kommentarer
Trackback