elfte i elfte
Den ordinarie receptionisten på mitt jobb, Maria, förlovade sig i helgen. Inte för att jag på något sätt skulle vilja förlova mig också, jag var ju elva kanske när jag bestämde mig för att jag aldrig ska gifta mig eftersom jag inte tror på evig kärlek, men det verkade så spännande. Hon var så glad. Det är en sådär stor grej som verkligen sätter spår i ens liv. Ett åtagande av stora proportioner. Det tilltalar mig. Ansvar och hängivenhet är något som alltid har känts bra för mig, men just nu vet jag inte riktigt vart jag ska, och då är det svårt att ge sig in i något så stort och helhjärtat.
Men jag ska ju åka till Bolivia i ett halvår. Det borde väl kunna räknas. Jag är livrädd, jag har inte varit utanför Europa på åtta år, bortsett från när jag var i New York 2004, men det räknas inte, New York är mer som en europeisk storstad än något annat. Det känns som att jag beger mig in i något som jag inte alls har koll på. Tur att jag har Natalia, Cecila, Jonna och Edvard att dela paniken med.
Idag fick jag prata finska på jobbet. Det kändes bra, som om jag kom med spetskompetens till företaget. Jag är ingen dussinarbetare, jag kan minsann finska.
Och det är något med den totala gråheten i världen idag som fascinerar mig. Det pratar man om med kollegorna, hur jobbigt det är nu om hösten och hur svårt det är att komma upp på mornarna. Men alltså, jag känner mig lite falsk när jag står där och håller med. På väg över Liljeholmsbron slog Liljeholmsvikens stålgrå spegling av himlen andan ur mig. Nej, ska jag vara ärlig kan jag inte beklaga mig. Jag älskar hösten också. Världen blir som svartvita fotografier - och svartvitt är det nästintill omöjligt att misslyckas med.
Men jag ska ju åka till Bolivia i ett halvår. Det borde väl kunna räknas. Jag är livrädd, jag har inte varit utanför Europa på åtta år, bortsett från när jag var i New York 2004, men det räknas inte, New York är mer som en europeisk storstad än något annat. Det känns som att jag beger mig in i något som jag inte alls har koll på. Tur att jag har Natalia, Cecila, Jonna och Edvard att dela paniken med.
Idag fick jag prata finska på jobbet. Det kändes bra, som om jag kom med spetskompetens till företaget. Jag är ingen dussinarbetare, jag kan minsann finska.
Och det är något med den totala gråheten i världen idag som fascinerar mig. Det pratar man om med kollegorna, hur jobbigt det är nu om hösten och hur svårt det är att komma upp på mornarna. Men alltså, jag känner mig lite falsk när jag står där och håller med. På väg över Liljeholmsbron slog Liljeholmsvikens stålgrå spegling av himlen andan ur mig. Nej, ska jag vara ärlig kan jag inte beklaga mig. Jag älskar hösten också. Världen blir som svartvita fotografier - och svartvitt är det nästintill omöjligt att misslyckas med.
Kommentarer
Trackback