världskatastrofer
När jag såg löpsedeln för ett tag sen om den nittonåriga svenskan som blivit mördad i Paris, stannade mitt hjärta för en sekund. Frida bor i Paris. När tankarna lugnat ner sig kom jag på att Frida ju inte är nitton, hon är tjugo, men hon bor tillsammans med åtminstone en nittonåring. Jag var tvungen att springa hem och läsa Expressens och Aftonbladets internetupplaga.
Det var inte någon av dem som blivit mördad. Det kunde jag klura ut redan från kvällstidningsklippen. Men ändå. Läskigt var det.
Och nu jordbävningen i Kina. Det är hemskt redan som det är. Men det räcker liksom inte. Dessutom har jag en vän i Vietnam och två i Thailand. Dödssiffrorna stiger och jag får ont i magen. Kan inte alla bara komma hem? Jag var så under isen när de åkte, jag kunde inte ens säga hejdå ordentligt till någon av dem. Jag vill inte att det ska sluta så.
Det räcker med att jag inte lyckades sjunga på min mormors begravning, trots att hon bett mig om det, på grund av det här jävla monstret.
Det var inte någon av dem som blivit mördad. Det kunde jag klura ut redan från kvällstidningsklippen. Men ändå. Läskigt var det.
Och nu jordbävningen i Kina. Det är hemskt redan som det är. Men det räcker liksom inte. Dessutom har jag en vän i Vietnam och två i Thailand. Dödssiffrorna stiger och jag får ont i magen. Kan inte alla bara komma hem? Jag var så under isen när de åkte, jag kunde inte ens säga hejdå ordentligt till någon av dem. Jag vill inte att det ska sluta så.
Det räcker med att jag inte lyckades sjunga på min mormors begravning, trots att hon bett mig om det, på grund av det här jävla monstret.
Kommentarer
Trackback