cigaretter, storkar och sånt

Jag såg nyss The Darjeeling Limited. Ibland önskade jag att jag rökte (alltså, att jag inte vore så in i helvete präktig), för det kan vara så snyggt. Adrien Brody är jävligt snygg med en cigarett i handen. Cate Blanchett i I'm not there, det blir nästan för mycket, man storknar - i alla fall på bio, hon fyller hela ens synfält, de där överjordiska linjerna, de fint mejslade händerna och cigarettröken. (Men vad är storkna för ett ord egentligen, ordboken säger att det betyder att vara nära att kvävas el. känna sig så, men hur kommer storkarna in i bilden? Andnöd är allmänt inget jag förknippar med fåglar.) Och idag i kassan på Akademibokhandeln stod den vackraste mannen jag sett på länge. Det var länge sen jag la märke till sånt. Eller snarare, det var länge sen jag la märke till sånt och brydde mig. Men nu stod han framför mig och jag blev bara så glad över att det fanns så vackra människor i världen och jag log mot honom och tackade för kvittot och gick ut på gatan (det luktade regnvåt asfalt, jag älskar doften av våt asfalt) och var bara så glad. Att det står en så vacker man i kassan på en bokhandel, då känns det liksom som att det inte är helt kört ändå. Det finns hopp för livet. För världen.

(Men någon gång vill jag ju ändå att det ska sätta spår, någonstans, att det inte bara ska vara jag som går runt och bär på saker utan att de är delade. Därför blir det ändå något vemodigt över lyckan med vackra män i bokhandelskassor, för jag är ju bara en i mängden, jag köper en biografi om Emilie Flygare-Carlén och sen kommer någon efter med Liza Marklunds senaste och jag försvinner lika snabbt som jag dök upp. Såna, ensidiga minnen blir så lätta att bära, och just därför kanske lite smärtsamma. När blir jag den där minnesbilden som etsar sig fast? Det känns så bisarrt att tänka sig att det bara blir larvigt, men det måste väl vara så. Någonstans finns det väl en människa som bär ett såntdär lätt minne av mig och så blir cirkeln sluten. Bara för att man inte känner till något behöver det inte betyda att det inte finns.)

Idag var jag på en arbetsintervju och jag hittade ett par snorsnygga skor för trehundra och ett par alldeles för stora jeans för tvåhundra på Statsmissionen. Det blev allmänt en ganska bra dag. Om sanningen ska fram.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback