eremiten i Hundby, år 2 - II (nionde juni)
Jag satt i solen och läste en stund. Jag hade solskyddsfaktor på mig den här gången, jag vill inte bränna mig igen för jag vill inte få hudcancer, ozonlagret är tunt över Sverige nu och jag har blivit så nojig på sista tiden, det märks att jag håller på att bli äldre. Jag tänker i sammanhang istället för i enskilda fall, jag tar med mig handduken och picknickmaten och bakar när jag vaknat lite för tidigt.
Jag satt i solen och läste en stund. Jag läser en finsk bok just nu, den heter Auringon asema som betyder antingen Solens station eller Solens ställning. Jag tror att det är meningen att titeln ska vara lite tvetydig, för hela boken är tvetydig och jag märker ju hur jag själv börjar skriva så som boken är skriven, trots att den är på finska och jag aldrig annars brukar påverkas av finskan på det sättet. Fast igår när jag satt och läste och pappa ropade på mig, svarade jag först på finska, så inne var jag i boken. Så lite speciell är den, jag har fått låna den av Natalia.
Det är rätt lustigt egentligen, det här med finskan. Förr i tiden hade jag nästan bara vänner som mig, halvfinska rotlösa. Det var på den tiden då jag gick i Sverigefinska skolan i Stockholm. Men trots det har jag aldrig pratat finska med någon annan vän än med Maija, som inte alls var från min grundskola, henne lärde jag känna i Tanzania och henne pratade jag nog bara finska med, egentligen, för att hon inte kunde någon svenska. Men med mina finska kompisars föräldrar, oftast mammor, pratar jag alltid finska. Nu har jag bara två finska vänner kvar, om man ska vara noga, och med dem skulle det kännas helt fel att prata finska men med deras mammor kan jag inte prata något annat än finska. Det blir helt automatiskt så, jag kan byta språk mitt i en mening. Och även om finskan ofta trasslar ihop sig i munnen på mig och jag ofta måste läsa om de lättaste meningar, så vill jag ändå inte att finskan ska försvinna. Den är vacker. Den är en del av mig. Så kanske borde jag börja prata finska med Kirke och Natalia också. Bara för att inte glömma.
Jag satt i solen och läste en stund. En fluga landade på mina solglasögon och vandrade runt där framför mitt högra öga och det kändes ganska konstigt, att den kunde gå där och ändå inte kännas. De har väldigt stora glas, mina solglasögon, de är nya för jag kunde inte hitta mina gamla som jag fick av Lella och Aras när jag fyllde arton, så i fredags fick jag gå Ringen runt och hitta ett par nya. När min pappa såg dem igår sa han att jag såg ut som en fluga. Eller ja, inte exakt, han sa att Anna såg ut som en fluga när hon provade dem, men om Anna såg ut som en fluga i dem gjorde väl jag också det. Det var kanske därför som flugan trivdes så bra med att gå där framför mitt högra öga.
Jag satt i solen och läste en stund. Jag läser en finsk bok just nu, den heter Auringon asema som betyder antingen Solens station eller Solens ställning. Jag tror att det är meningen att titeln ska vara lite tvetydig, för hela boken är tvetydig och jag märker ju hur jag själv börjar skriva så som boken är skriven, trots att den är på finska och jag aldrig annars brukar påverkas av finskan på det sättet. Fast igår när jag satt och läste och pappa ropade på mig, svarade jag först på finska, så inne var jag i boken. Så lite speciell är den, jag har fått låna den av Natalia.
Det är rätt lustigt egentligen, det här med finskan. Förr i tiden hade jag nästan bara vänner som mig, halvfinska rotlösa. Det var på den tiden då jag gick i Sverigefinska skolan i Stockholm. Men trots det har jag aldrig pratat finska med någon annan vän än med Maija, som inte alls var från min grundskola, henne lärde jag känna i Tanzania och henne pratade jag nog bara finska med, egentligen, för att hon inte kunde någon svenska. Men med mina finska kompisars föräldrar, oftast mammor, pratar jag alltid finska. Nu har jag bara två finska vänner kvar, om man ska vara noga, och med dem skulle det kännas helt fel att prata finska men med deras mammor kan jag inte prata något annat än finska. Det blir helt automatiskt så, jag kan byta språk mitt i en mening. Och även om finskan ofta trasslar ihop sig i munnen på mig och jag ofta måste läsa om de lättaste meningar, så vill jag ändå inte att finskan ska försvinna. Den är vacker. Den är en del av mig. Så kanske borde jag börja prata finska med Kirke och Natalia också. Bara för att inte glömma.
Jag satt i solen och läste en stund. En fluga landade på mina solglasögon och vandrade runt där framför mitt högra öga och det kändes ganska konstigt, att den kunde gå där och ändå inte kännas. De har väldigt stora glas, mina solglasögon, de är nya för jag kunde inte hitta mina gamla som jag fick av Lella och Aras när jag fyllde arton, så i fredags fick jag gå Ringen runt och hitta ett par nya. När min pappa såg dem igår sa han att jag såg ut som en fluga. Eller ja, inte exakt, han sa att Anna såg ut som en fluga när hon provade dem, men om Anna såg ut som en fluga i dem gjorde väl jag också det. Det var kanske därför som flugan trivdes så bra med att gå där framför mitt högra öga.
Kommentarer
Trackback