skvaller

Å, vad jag älskar Bodil Malmstens ordsmiderier. Jag har med avsmak läst de små notiserna om kärlekshistorien mellan le Président de France och ex-modellen och sångerskan Carla Bruni. Om diverse (mer traditionella) länders bekymmer med stasbesöken från Frankrike just på grund av att de inte är gifta. Och jag har länge tänkt att jag borde kommentera det på något sätt, men jag har liksom inte kommit på hur.
Men så läser jag på Bodils blogg om
det. Och det får mig att skratta.

Missförstå mig inte nu. I höstas började jag lyssna på Carla Bruni, och till skillnad från Bodil så tycker jag om hennes musik. Men första gången jag råkade se en bild av Sarkozy och Bruni på dn.se, föll min respekt för henne som person pladask. Jag vet egentligen inte varför, om man blir kär blir man kär och det har jag absolut inget emot. Men det känns som om det bara var igår som det var så mycket snack om presidentens skilsmässa. Jag vet inte, jag kanske är präktig och överdrivet krävande, men nu har hon för mig blivit en av alla de där artister som gör schysst musik men som personligen inte kräver mer respekt än någon annan.
Och så känner jag ju igen den där kvinnan Bodil beskriver. Kvinnan som anspelar på sin skirhet och kvinnlighet för att komma på god fot med männen. Jag har alltid fascinerats och försträckts av henne. Själv har jag aldrig klarat av att vara sån, jag är varken skir eller road av att vara kvinnlig. Men ändå har jag avundats dem som kan stiga in i rollen, de verkar ha det så lätt, och det är ju såna som killar vill ha. Har jag fått för mig.
Så jag skänker mitt ord i Bruni-Sarkozy-debatten åt kära Bodil. Hon skriver det bättre än vad jag kunnat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback