amerikansk independentfilm
Igår bjöd Natalia mig på bio. Juno hette den. Hon bara skickade ett meddelande i början av veckan och berättade att på torsdag ska hon julklappsbjuda mig på den.
Jag hade aldrig hört talas om den förr. Så jag googlade. Jag hann läsa den första meningen i den första sidträffen - en sextonårig tjej som blir gravid. Tjena, tänkte jag och stängde ner sidan. Självmant hade jag aldrig gått på den, den sortens filmer, jag är övermätt på tonårsproblemen, jag har läst alldeles för många böcker om graviditeter och anorexia och droger, sånt som någorlunda seriösa ungdomar förväntas vara intresserade av. Dessa jävla gripande historier. Nej tack, säger jag bara. Jag fick nog när jag var femton. Men eftersom Natalia bjöd mig så var jag ju liksom tvungen att gå.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Något avskalat, grått, tragiskt, gråt och splittrade framtidsdrömmar, ungefär. Men redan i första scenen - första repliken, fick mina fördomar dra sig tillbaka och ge plats åt skrattet. Klockrenare huvudrollskaraktär går inte att tänkas, så ironisk och rå och klarsynt och roligt, allt det där man själv vill vara, sägandes alla de där sakerna som man själv bara vågar tänka. Men samtidigt blev det aldrig lättsinnigt, humorn hade alltid en allvarlig underton. Precis som det ska vara. Ingen larvig pajkastarhumor. Och musiken! Tänk dig Garden State möter Monty Python, fast utan de surrealistiska inslagen, så har du nåt åt rätt håll. Hela biosalongen skrattade och jag har inte känt mig så uppsluppen på månader.
Juno är en film som lämnar en varm klump i magen. Säga vad man vill om USA, men amerikansk independentfilm kan vara bra. Riktigt jävla Juno-bra.
Förövrigt har jag börjat parallellästa igen. Jag blir inte klok på Martina Lowden, men nu när jag ändå läst mer än halva kan jag ju inte sluta, och det gör jag för övrigt aldrig, oavsett om jag läst fem sidor eller femhundra. Det handlar om tålamod och stolthet. Det är under min värdighet att sluta läsa en bok mitt i. Men eftersom Allt bara gör mig förvirrad, har jag börjat läsa Lena Sundströms Känns det fint att finnas en dag till? vid sidan om, för att få något att njuta av också. För njuter gör jag. Jag läste henne aldrig i Metro, jag läser inte Metro, jag läser bara DN, det har med patriotism att göra, men jag har förstått att hon blivit lite av en kändis. Så när hennes andra bok stod i tipshyllan på biblioteket, kunde jag bara inte låta bli. Det var en så söt guldfisk på omslaget. Och det är roligt, det är ironiskt, det är klarsynt och jävligt smart. Precis som jag vill ha det.
Det är Juno och Lena som gäller, mänskor!
Jag hade aldrig hört talas om den förr. Så jag googlade. Jag hann läsa den första meningen i den första sidträffen - en sextonårig tjej som blir gravid. Tjena, tänkte jag och stängde ner sidan. Självmant hade jag aldrig gått på den, den sortens filmer, jag är övermätt på tonårsproblemen, jag har läst alldeles för många böcker om graviditeter och anorexia och droger, sånt som någorlunda seriösa ungdomar förväntas vara intresserade av. Dessa jävla gripande historier. Nej tack, säger jag bara. Jag fick nog när jag var femton. Men eftersom Natalia bjöd mig så var jag ju liksom tvungen att gå.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Något avskalat, grått, tragiskt, gråt och splittrade framtidsdrömmar, ungefär. Men redan i första scenen - första repliken, fick mina fördomar dra sig tillbaka och ge plats åt skrattet. Klockrenare huvudrollskaraktär går inte att tänkas, så ironisk och rå och klarsynt och roligt, allt det där man själv vill vara, sägandes alla de där sakerna som man själv bara vågar tänka. Men samtidigt blev det aldrig lättsinnigt, humorn hade alltid en allvarlig underton. Precis som det ska vara. Ingen larvig pajkastarhumor. Och musiken! Tänk dig Garden State möter Monty Python, fast utan de surrealistiska inslagen, så har du nåt åt rätt håll. Hela biosalongen skrattade och jag har inte känt mig så uppsluppen på månader.
Juno är en film som lämnar en varm klump i magen. Säga vad man vill om USA, men amerikansk independentfilm kan vara bra. Riktigt jävla Juno-bra.
Förövrigt har jag börjat parallellästa igen. Jag blir inte klok på Martina Lowden, men nu när jag ändå läst mer än halva kan jag ju inte sluta, och det gör jag för övrigt aldrig, oavsett om jag läst fem sidor eller femhundra. Det handlar om tålamod och stolthet. Det är under min värdighet att sluta läsa en bok mitt i. Men eftersom Allt bara gör mig förvirrad, har jag börjat läsa Lena Sundströms Känns det fint att finnas en dag till? vid sidan om, för att få något att njuta av också. För njuter gör jag. Jag läste henne aldrig i Metro, jag läser inte Metro, jag läser bara DN, det har med patriotism att göra, men jag har förstått att hon blivit lite av en kändis. Så när hennes andra bok stod i tipshyllan på biblioteket, kunde jag bara inte låta bli. Det var en så söt guldfisk på omslaget. Och det är roligt, det är ironiskt, det är klarsynt och jävligt smart. Precis som jag vill ha det.
Det är Juno och Lena som gäller, mänskor!
Kommentarer
Trackback