angående "My Blueberry Nights"...

Det är en underbart söt film. Och han, jag vet inte om det är Jude Law eller hans karaktär Jeremy, eller om det kanske är kombinationen, men jag skulle mycket gärna vilja äta blåbärspaj tillsammans med honom. Varm blåbärspaj, smältande vaniljglass och ett såntdär alldeles lagom pirr i magen. Den perfekta kvällen.

Men det var en replik i filmen som fick mig att tänka. Elizabeth skriver till Jeremy: Sometimes we depend on other people as a mirror, to define us and tell us who we are.
Dessa speglar. Alla människor vi möter. Varje gång vi träffar en ny människa tvingas vi att skapa om oss själva. I den nya människans ögon tvingas vi återupptäcka oss själva. Och i detta det allra mest symbiotiska förhållande skapar jag dig och du mig och vi varandra tills det blir omöjligt att avgöra vad som var från början, vad jag skapat åt mig själv med tiden och var andra givit mig. På samma sätt flyter gränserna ut hos människorna vi omger oss med - för hur ska vi kunna avgöra vad som kommer inifrån en människa, vad hon kan upprätthålla på egen hand och vad hon blivit tilldelad av andra. Och ytterligare vad jag målat på henne helt utan hennes vetskap, bara för att jag hade ett behov av det själv.

Å, det finns så många trådar att spinna vidare på här, men nu börjar det bli sent. Värdeteoriföreläsning väntar. Jag får fortsätta nästa gång andan faller på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback