[under uppförande]

Ikväll gick första delen av SVT-dramasatsningen Upp till kamp om fyra ungdomar under sextiotalet. Alla pratar om den. DN-recensenten hyllar den. Självklart såg jag den. Ända sen filmen Festival har jag varit smygförälskad i Sverrir Gudnason och det fick inte riktigt chansen att glömmas bort sen jag blev myndig och började gå på klubbar där han råkade vara DJ. Och så känns det ju som att det hör till höstens allmänbildning, om jag får jobb så kommer det vara det som man pratar på kafferasten eller rökpausen (trots att jag själv varken röker eller dricker kaffe). Så jag såg den.
Alla är snygga i svartvitt. Eller så har de ovanligt vackra skådisar i den här serien. Antagligen är det en kombination av båda. De har rollsatt ansikten som passar i svartvitt, skarpa linjer som skapar skuggor. Jag tror att jag hade passat in på 60-talet. Jag har skuggor i ansiktet.
Och ja, det verkar lovande. Det kan nog bli en serie att minnas. Jag kommer att sitta framför TV:n nästa måndag också.

I en intervju jag råkade höra på P3 imorse med Sverrir fick han frågan om något av den gamla sextiotalsandan av revolt och förändravärlden finns kvar bland ungdomar idag. Han svarade att engagemanget nog fanns kvar, men att ungdomar inte trodde på att sammansluta sig och revoltera så öppet längre. Dagens ungdomar är individualister.
Sen finns det ju de som stod på barrikaderna när det begav sig, som idag sitter på sina feta arslen och klagar på att dagens ungdom inte engagerar sig längre, de bryr sig inte om politik, de bryr sig bara om den nyaste mobilmodellen.

Dagens ungdom är inte som ungdomarna på sextiotalet alltså. Det är självklart sant. Men brist på engagemang? Då har kritikerna inte träffat mig och mina vänner. Engagemang finns. Jag tror problemet ligger någon annanstans. Jag tror att dagens ungdom vet för mycket. Vi vet allt. Världen får plats i vår bakficka, fast i en glasbubbla som vi kan se på och förfäras över, men som vi inte kan gå in i och ta del av, se alla de där små sakerna som gör livet till ett under även i de hemskaste av situationer. Vi känner till torkan i Etiopien och svälten i Indien, men vi känner inte människorna. Världen är inte mänsklig. Dagens ungdom tror inte på människan, för hon känner den inte. Kunskapen vi har om världen blir inte balanserad av en vid kännedom av mänskligheten.
Det leder till misstro. På många sätt var ungdomarna på sextiotalet naiva, och just därför åstadkom de saker. De hade inte all kunskap. Om man hela tiden ska ta med den bittra, stenhårda realiteten i beräkningen, kommer man till slut fram till att ingenting är lönt.
Dagens ungdom är cyniker. Vi har hela världen i våra händer och vet att det inte är någon idé. Det är för överväldigande. Det är vetenskapligt bevisat att hjärnan utvecklas långsammare än resten av kroppen och att ungdomars hjärnor blir stressade av all information vi utsätts för, helt enkelt för att hjärnan inte är färdigutvecklad. Vi kan inte hantera allt vi vet. Så vi gömmer oss bakom mobiltelefoner och modemagasin.

Så istället för att klaga, skulle inte de gamla revoltörerna kunna se vilken resurs de har i denna allvetande ungdomsgeneration och stöda oss i att kanalisera vårt engagemang och vår kunskap åt något håll, så att inte hela världen ligger på våra axlar. Hjälpa oss att hantera allt vi vet utan att kvävas.
För, även om vi vet allt, så är vi när allt kommer omkring bara ungdomar. Det hör inte ungdomen till att kunna se nyanser och vara visa. Det är något som borde komma med åren.