[under uppförande]

Jag såg en film, den var farlig. Första älskaren var så lik en som jag kände en gång. Kände för. Mycket. Och även om det var längesen så ligger det ändå kvar någonstans i grumligheten och klättrar upp nu, såhär dags, med hjälp av likheten i hår, de där ögonen, nonchalansen. Och då kan jag inte göra annat än att skriva. För det är ju ändå så sällan, nuförtiden, just nu är det inte människorna jag möter som ger mig spänningen, istället ser jag till att träffa dem som ger mig fotfäste. Spänning ger jag mig själv nog.