[under uppförande]

Lördagen den 25:e augusti

När jag var tretton läste jag Sofies värld. Det förändrade mitt liv. Det är först under det senaste året som jag känt att jorden slutat gunga. Det är nog dags att läsa om den, igen.

Jag läste nyss ut en bok. Den hette En flickbok om motorcyklar, flammande ödlor och andra viktiga saker, skriven av en Erika Lopez. Den handlar om en tjej som bestämmer sig för att motorcykla tvärs över den nordamerikanska kontinenten. Medan jag satt i en vindskyddad skreva med havets vrål i öronen, läste jag: Jag började plåta min hoj som nån jag blivit kär i. /.../ Jag knäppte tre rullar som det inte blev nånting på eftersom kameran var paj.

Men det gjorde inget. Jag gillar mer själva plåtandet än att titta på bilderna efteråt, för det gör att jag måste varva ner och verkligen lägga märke till omgivningen istället för att förlita mig på ett mesigt foto efteråt.

Och det var precis därför jag började fota själv. Det var ett led i jordbävningen efter Sofies värld, det var då mitt fotointresse satte fart på allvar. Om du läst den, förstår du vad jag menar när jag säger att jag ville sitta där längst ut på den vita kaninens hårstrån och se hela den underbara trollkonsten, i sin fulla prakt. Det var genom kameralinsen som jag plötsligt började se. Genom att träna ögat att alltid vara beredd på att hitta Den Perfekta Bilden, öppnade jag ögonen för världen och såg hur vacker den verkligen var.

Jag har tappat den där förundran. Men här, på Koster, får jag tillbaka lite av den. Den dunkas brutalt in i mig av hällarna, vinden och vågorna som slår mot klipporna och får min hud att klia av salt.