eremiten i Hundby IV

Tisdag 12/6, c:a 21:15
Jag var och red idag, en svart dam som fått gå i hagen alldeles för länge utan någon som haft lust att rida henne. En welsh cob (och Anna, jag tycker faktiskt om tjocka små ponnyer, mina preferenser är inte riktigt samma som dina), tjock som en nordsvensk. Men gud, hon hade den bekvämaste sadeln jag suttit i. Hon ska sättas igång. Vi skrittade i en dryg halvtimme på små grusvägar (på tumanhand) och hon såg spöken i varje buske och jag började tänka på Ofelia. Suprice. Jag är fortfarande bitter. Lite sådär som vatten med en liten citronskiva flytande på ytan som smaksättning. Inte så påtagligt längre, men ändå. Minnet sitter i.
Det var kärlek vid första ritten. Till och med min ridlärare Malin såg det. Hon var alldeles förbluffad över hur fint jag lyckades få denna helt nya, helt gröna, helt ostyrbara, helt ostoppbara blandrasponny att gå. Och på den vägen var det. Efter nästan två år kunde jag, när vi var på samma våglängd, tänka sidverts och hon bar iväg i en flytande skänkelvikning. Hon lyssnade på min röst, min minsta rörelse. Samtidigt som hon var ett sto, förstås, hade sina dagar och jag var sexton och vi bråkade och allt blev pannkaka men det var hon som fick mig att stå ut. Vi var ett sammansvetsat team. Och så blev jag uppsagd. Helvetes jävla Lamprechts.
Jag romantiserar antagligen alldeles för mycket över gamla minnen och förskönar dem, men fan, hon var min första stora kärlek och jag väntar fortfarande på att få, så att säga, another go with it. Tills nästa hjärtekrossare kommer i min väg, får jag hålla tillgodo med de minnen jag har.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback