[under uppförande]

Jag är så uttråkad så att jag nästan skulle kunna dränka mig i ån, bara för att få något att hända. Och jag vill bara härifrån, bort från att vara gäst och inte kunna röra mig fritt, men samtidigt fasar jag för tillvaron i mormors hus. Där är det inte alls säkert att jag har tillgång till internet, om inte någon snäll granne bestämmer sig för att förbarma sig över mig.

Och någon Indien-resa blir det inte av. Jag hade tänkt lite på det, att åka till Indien i vinter och finna meningen med livet, så som så många före mig. Men här har vi en alldeles egen bit av Indien, den ajurvediske massören Hari. Kanske är det bara han, men jag har hört att det fortfarande är ett mycket patriarkalt samhälle fortfarande. Och jag står inte ut med hans sätt, hans självgodhet och egentillräcklighet och sätt att förklara saker som om han trodde att vi var lite bakom flötet. Eller om det är han som är dum, tror att han upptäckt världen. Jag hatar att känna mig liten och hjälplös, som en tjej. Och han lagar indisk mat och säger att den inte alls är så stark men jag får med nöd och näppe i mig den. Jag äter den inte för att den skulle vara god, utan för att min stolthet inte skulle klara av att vara en sån mes att jag inte klarar av att äta "inte så stark" mat. Om det är så all indisk mat är, så får Indien vara. Jag kan äta svenskvänlig indisk mat på restauranger på Söder, och fortsätta mitt till synses lönlösa projekt att finna mening på hemmaplan. Och egentligen, vad är det som säger att det skulle vara lättare att finna någonannanstans? Jag är lika jävla låst oavsett.