stunder att minnas

Det finns ögonblick man minns. Det finns de där självklara ögonblicken, födelsedagar när man var liten och första dagen i gymnasiet. De minnesvärda, konserter, fester, resor. Och så de där som man inte vill minnas, men som man likt förbannat minns ändå. Men så finns också de där ögonblicken som man egentligen inte har någon som helst anledning att minnas, men som man minns just för att man tänkte "Det här ska jag minnas".

altan

Jag minns att jag satt på trappen upp till vår altan i Dar es Salaam, Tanzania, jag var tolv och det var mitt i regnperioden. Regnet hade precis slutat falla och marken ångade, det droppade från julträdet i mitten av rondellen. Och jag minns att jag tänkte: "Det här ska jag minnas. Den fuktiga luften, mina urtvättade skoluniformsshorts, den gyllene huden på mina armar. Jag ska minnas det här ögonblicket och jag ska skriva om det". Redan då hade jag författardrömmar, och redan då var mitt liv mer inriktat på igår och imorgon än på idag.


väg

En annan såndär var påväg hem från stallet en lördageftermiddag, vi hade haft styrelsemöte med ungdomssektionen och jag och Frida pulsade igenom snömodden, det höll på att skymma. Vi pratade om framtiden, gymnasiet och yrkesval. Vi måste ha varit femton och Frida skulle bli veterinär och jag skulle bli författare. Vi gick där och planerade och plötsligt sa Frida: "Och när vi är gamla och du är en världsberömd författare och jag värsta veterinären, då ska vi komma ihåg det här". Jag minns den hala backen ner mot radhusområdet och Farsta centrum, jag minns Fridas vink vid övergångsstället och hur allting såg så otroligt grått ut.
Nu har Frida gett upp planerna om att bli veterinär. Hon ska söka till ett miljöprogram av något slag i Uppsala, och jag tänker att jag kanske borde bli sociolog med inriktning på miljöfrågor. Pappa säger att såna kommer behövas i framtiden. Fast samtidigt släpper jag ju aldrig på saker. Den finns fortfarande där, den lilla drömmen, fladdrande under hjärtat.

Men det är inte det som är det viktiga, att vi uppfyller våra barndomsdrömmar. Jag tror det viktiga är att vi minns.

Kommentarer
Postat av: f.

ah, nu fick du mig att gråta. minnen är oftast inte så lugnande bra som de borde vara utan gör ont mest för att de är minnen, minnen och inte nu.

2007-02-08 @ 16:39:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback