på religionen V
Idag skulle vi läsa urkunder på religionen och svara på frågor. Jag läste snabbt och lät bli att svara på frågorna. När jag var klar plockade jag upp min mandalahalsduk och fortsatte sticka och den väcker alltid uppseende. Den här gången rullade Anton ut den, skickade vidare rullen till Siri I som gav änden till Julius. Den har en ganska imponerande längd nu. "Erkänn, den är till en häst" sa Siri I. Och just då kom Krister in i klassrummet och såg argt på mig. "Hur går det för dina frågor?" och jag svarade att jag läst alla texter och då sa han "Men kan du svara på alla frågor? Och vad ska det där bli? En dörrmatta? En halsduk till en giraff?" och där satt jag och hade hela klassens ögon på mig, och en religionslärare som hånade min stickning. Det var lite obehagligt, jag kände mig utpekad. Jag började förklara om mandala och det mjukade väl upp honom lite och fick hela klassen att högljutt protestera mot mina planer att sprätta upp den sen. Det slutade med att Siri I föreslog att jag skulle sälja den till en giraff på eBay.
För bara något år sen hade en sån situation fått mig att vilja sjunka genom jorden. Jag är allmänt rädd för auktoriteter och är stört rädd för att göra bort mig. Jag har inget emot att ha allas ögon på mig, men det ska vara på mina villkor, när jag själv valt det. Sånahär öppna påhopp hade kunnat få mig att vilja hoppa framför ett tåg. Men jag tycks inte vara samma person längre. Nu skrattade jag bara lite med Sandra och tyckte att det var en kul grej. Det där med att utvecklas är riktigt spännande.
Sen berättade Krister om sin pappa som tydligen är smal som en vidja. När man kommenterar att han äter så lite, svarar han "Jag slutar när det är som godast". Det är något väldigt buddhistiskt över det. Och mycket tråkigt. Att frossa är ju bland det bästa - frossa långsamt. Att äta är en av mina favoritsysselsättningar. Vilken jävla tur att jag har en utomordentlig ämnesomsättning.
När jag kom hem tänkte jag nä, nu gubbar, jag tror jag tar mig en liten promenad. För det var så vackert väder ute och så kallt. Så jag dumpade bara av väskan, plockade på mig kameran och gick ut genom dörren igen.
För bara något år sen hade en sån situation fått mig att vilja sjunka genom jorden. Jag är allmänt rädd för auktoriteter och är stört rädd för att göra bort mig. Jag har inget emot att ha allas ögon på mig, men det ska vara på mina villkor, när jag själv valt det. Sånahär öppna påhopp hade kunnat få mig att vilja hoppa framför ett tåg. Men jag tycks inte vara samma person längre. Nu skrattade jag bara lite med Sandra och tyckte att det var en kul grej. Det där med att utvecklas är riktigt spännande.
Sen berättade Krister om sin pappa som tydligen är smal som en vidja. När man kommenterar att han äter så lite, svarar han "Jag slutar när det är som godast". Det är något väldigt buddhistiskt över det. Och mycket tråkigt. Att frossa är ju bland det bästa - frossa långsamt. Att äta är en av mina favoritsysselsättningar. Vilken jävla tur att jag har en utomordentlig ämnesomsättning.
När jag kom hem tänkte jag nä, nu gubbar, jag tror jag tar mig en liten promenad. För det var så vackert väder ute och så kallt. Så jag dumpade bara av väskan, plockade på mig kameran och gick ut genom dörren igen.
Kommentarer
Trackback