men igår, då föll det snö
När jag stod i duschen idag efter ridningen fick jag en plötslig lust att ta fram en sax ur badrumsskåpet och klippa av mig håret. De långa testarna ville inte bli schamponerade och det är ju så skönt med hårstrån som inte är längre än fem centimeter. Eller om jag skulle göra som Britney Spears, raka av mig allt. Om ett par år kanske, när ångesten från när jag klippte av mig håret sist (femton) har falnat, försvunnit ur minnet.
Jag gick till biblioteket igen. Jag skulle låna en bok till projektarbetet, men kom därifrån med ryggsäcken full av diktsamlingar. På tunnelbanan hem läste jag Brita af Geijerstam. Det var ett lugn, som ett stilla duggregn över en blomsteräng en juniafton när den nergående solen får dropparna på blommornas kronblad att glänsa. Mycket simpelt.
Tala om turbulens
när stillhet
är det man
behöver.
Tala om plötsliga gropar
när man tror
att faran är över.
Tala om den befrielse
som följer
på turbulenser.
Tala om den tillit
som spränger alla
gränser.
Det känns som att jag tagit mig igenom alla de tre första verserna under den gångna hösten och vintern, och nu befinner jag mig i den fjärde.
När jag kom hem, efter duschen och utan att orka klä på mig mer efter morgonrocken, läste jag Ola Julén. Det är en annan sorts simpelhet. Det är små ord med en desperation och hunger som nästan tar andan ur en.
Hur länge ska det här fortsätta?
När dagen mest kommer att handla om
att ta sig igenom dagen.
eller
Nu kommer jag inte längre ihåg hur du ser ut.
eller
Det är en kall, klar dag.
Du ler mot mig igen.
Jag vill röra vid dina bröst,
jag vill skriva nya dikter.
Eller kanske handlar det bara om igenkänning. Jag minns att jag läste "Orissa" för ett år sen, jag satt frustrerad på Läsesalongen och den fick mig att koncentrera mig på någonting annat för en stund. Sen skrev jag en text som länge låg etta på listan över mina populäraste texter på salka, "Det föll ingen snö igår". Nu ligger den tvåa.
Jag kollade upp vilket datum jag läste "Orissa", satt där på Läsesalongen, frustrerad. Jag har ju en sådär fin liten läsdagbok där jag skriver upp alla böcker jag läser. Det var den 26:e februari. För exakt ett år sen, så när som på två dagar. Så sluter sig cirkeln över ett år.
Jag gick till biblioteket igen. Jag skulle låna en bok till projektarbetet, men kom därifrån med ryggsäcken full av diktsamlingar. På tunnelbanan hem läste jag Brita af Geijerstam. Det var ett lugn, som ett stilla duggregn över en blomsteräng en juniafton när den nergående solen får dropparna på blommornas kronblad att glänsa. Mycket simpelt.
Tala om turbulens
när stillhet
är det man
behöver.
Tala om plötsliga gropar
när man tror
att faran är över.
Tala om den befrielse
som följer
på turbulenser.
Tala om den tillit
som spränger alla
gränser.
Det känns som att jag tagit mig igenom alla de tre första verserna under den gångna hösten och vintern, och nu befinner jag mig i den fjärde.
När jag kom hem, efter duschen och utan att orka klä på mig mer efter morgonrocken, läste jag Ola Julén. Det är en annan sorts simpelhet. Det är små ord med en desperation och hunger som nästan tar andan ur en.
Hur länge ska det här fortsätta?
När dagen mest kommer att handla om
att ta sig igenom dagen.
eller
Nu kommer jag inte längre ihåg hur du ser ut.
eller
Det är en kall, klar dag.
Du ler mot mig igen.
Jag vill röra vid dina bröst,
jag vill skriva nya dikter.
Eller kanske handlar det bara om igenkänning. Jag minns att jag läste "Orissa" för ett år sen, jag satt frustrerad på Läsesalongen och den fick mig att koncentrera mig på någonting annat för en stund. Sen skrev jag en text som länge låg etta på listan över mina populäraste texter på salka, "Det föll ingen snö igår". Nu ligger den tvåa.
Jag kollade upp vilket datum jag läste "Orissa", satt där på Läsesalongen, frustrerad. Jag har ju en sådär fin liten läsdagbok där jag skriver upp alla böcker jag läser. Det var den 26:e februari. För exakt ett år sen, så när som på två dagar. Så sluter sig cirkeln över ett år.
Kommentarer
Trackback