[under uppförande]

Och det är liksom problemet. Att det är så svårt att anpassa sättet att läsa på, sin egen röst. Majakovskij med deckarpondusrösten går liksom inte ihop, i det träder all hans tafatthet, de kantiga orden fram i sin larvigaste skepnad, orden gör inte rösten rätta. Hans galenskaper behöver en röst med samma mått galenskap. Deckarpondusrösten är alldeles för nykter. Det är som ångestdikten som läses med barnsagorösten eller förälskelsedesperationen med mättad artikuleringsdramatik. Det blir att skratta åt.
Jag är som Majakovskij idag. Tokig, desperat. Jag kunde inte somna inatt, jag sov väl som mest några minuter åt gången. Jag vill ställa mig på bordet och spy ur mig honom (dem) med alldeles för hög röst och gester och därför sa jag till klasskamraterna innan jag gick in i klassrummet att om läraren ber mig läsa idag så svara, å mina vägnar, att jag inte kan. "Jag brinner!"

Jag undrar hur många träd som gått åt till alla kopierade dikter vi får, på högar, läser en halv gång och sen slänger i insamlingskartongerna. Ute är snöflingorna stora och vilsna, vissa glömmer bort gravitationen och åker uppåt en bit, stannar upp och tänker en smula, gör världen prickigkorvig. Södra Latin är byggt i mörkrött tegel.