grattis på nittioårsdagen, fröken Suomi
Idag är det Finlands nationaldag. Sjätte december 1917 förklarade sig den finska riksdagen självständigt från Ryssland. Mitt modernesland firar jämt, nittio år som självständig stat. I grundskolan firades denna dag ordentligt (jag gick på en finsk skola från ettan till nian). Det gjordes en stor show i aulan där olika klasser framförde teater och musik, och som avslutades med att ett par lärare iklädda finsk nationaldräkt gick upp på scenen och ledde nationalsången, som sjöngs både på finska och svenska (orginaltexten är ju skriven av J.L. Runeberg på svenska). Sen åt vi karelsk gryta och rulltårta med små finska flaggor i. I skolans alla fönster stod vita och blå stearinljus och lyste upp den vanligtvis regniga dagen. Och efter det fick vi gå hem, halvdag utan några lektioner.
Men sen nian har jag inte mycket alls på nationaldagen. En liten tanke och kanske förstrött nynnande på nationalsången, inget mer. Egentligen tycker jag att det är synd. Finska nationaldagen är ju verkligen något att fira - dagen då finnarna äntligen fick bli sina egna herrar, efter århundraden av svensk och rysk ockupation.
Till skillnad från den svenska nationaldagen, sjätte juni. Svenska flaggans dag. Jag vet inte ens vad det är man firar då, rent konkret. Och att sjunga den svenska nationalsången, det känns liksom fel. Medan det är en självklarhet att den finska nationalsången ska sjungas idag. Det är underligt egentligen, jag är ju samma person och borde väl tycka samma om saker oavsett vilket land det gäller. Men så är det inte. Min finska identitet säger att det är helt okej att fira Finland, medan den svenska identiteten äcklas av nationalism. Snacka om kluven personlighet.
Nu har jag läst lite. Sjätte juni firar man tydligen för att det var då, 1523, som Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och Kalmarunionen upplöstes. Det var även den sjätte juni 1809 års och 1974 års regeringsformer utfärdades. Feta grejer att fira allstå.
Men sen nian har jag inte mycket alls på nationaldagen. En liten tanke och kanske förstrött nynnande på nationalsången, inget mer. Egentligen tycker jag att det är synd. Finska nationaldagen är ju verkligen något att fira - dagen då finnarna äntligen fick bli sina egna herrar, efter århundraden av svensk och rysk ockupation.
Till skillnad från den svenska nationaldagen, sjätte juni. Svenska flaggans dag. Jag vet inte ens vad det är man firar då, rent konkret. Och att sjunga den svenska nationalsången, det känns liksom fel. Medan det är en självklarhet att den finska nationalsången ska sjungas idag. Det är underligt egentligen, jag är ju samma person och borde väl tycka samma om saker oavsett vilket land det gäller. Men så är det inte. Min finska identitet säger att det är helt okej att fira Finland, medan den svenska identiteten äcklas av nationalism. Snacka om kluven personlighet.
Nu har jag läst lite. Sjätte juni firar man tydligen för att det var då, 1523, som Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och Kalmarunionen upplöstes. Det var även den sjätte juni 1809 års och 1974 års regeringsformer utfärdades. Feta grejer att fira allstå.
Kommentarer
Trackback