[under uppförande]

Tänk om man kunde se ut sådär lite oftare. Tänk om det kunde vara tidig höst och man går runt med lånade stenålderskameror på Söder med Sandra och fotar trappor och metalldetaljer på gravar. Tänk att få tillbaka lite av den där nyförälskelsen. Jag hör en strof ur en sång i huvudet. I wish I had a proper reason to cry. A reason not so abstract, more like a broken clause in a contract. Det är Jens Lekman och jag har gråtit över kontrakt. Men jag har inga kontrakt att som kan brytas nu och inget hjärta som brustit på länge och egentligen är allt bra, men ändå äter jag choklad och hjärnan låser sig när jag försöker läsa konfucianismen, så jag har börjat göra ett blandband. Jag behöver det. Jag har ingen att ge det till, än. Bortskänkes till högstbjudande? Och jag ska gå ner till centrum och lägga min ansökan till bildjournalistik på Biskops arnö på lådan. Snart. När jag kontrollerat att allt är med, vägt det och klistrat på frimärken. Frimärken är självhäftande nuförtiden. Det är lite tråkigt. Jag tyckte om att slicka på frimärken och klistra på dem. Jag tyckte att frimärken smakade ganska gott.

- - -

Det blev 227 gram. Fyra frimärken. Och jag börjar få panik, tänk om jag skrivit fel adress eller om jag skrivit fel telefonnummer till referenserna eller tänk om jag missuppfattat allt eller om posten tappar bort mitt kuvert. Jag beter mig som jag brukar kvällen innan en tävling. Nu går jag till centrum.