[under uppförande]

Igår var det tänkt att jag skulle gå ut. Eller jag hade åtminstone blivit tjatad på av många, Katja kom och schejka loss. Men när jag kom hem från stallet var jag så trött. Jag gjorde spenatsoppa för fyra personer, åt upp nästan allt och var fortfarande trött. Jag läste lite om Konfucius och fick ett hum om vad jag ska skriva mitt religionsarbete om, men jag höll på att somna där jag satt. Till slut hamnade jag framför tv:n med en massa chokladglass, frysta jordgubbar och blåbärssoppa och såg på Zorro. Jag kände mig så överlägsen, den där filmen och fröken Zeta Jones och vad många gånger jag sett den här filmen många gånger, tänkte jag, fastän jag aldrig sett en enda om Zorro innan. Typ Greven av Monte Cristo, tillexempel, eller Mannen med järnmasken. Sen gick jag och la mig och vaknade så skönt utsövd imorse.

Är det inte ett ganska konstigt sätt att umgås, att gå på klubb? Jag har börjat tänka så. Jag var helt såld på utelivet förra sommaren, men nu känns det på något sätt så meningslöst. Fast jag är iförsej allmänt asocial nu. Jag har inte pratat med Kirke på en vecka. Det säger ganska mycket. Utanför skolan och stallet, har jag inte pratat med någon på flera månader. Känns det som.