förtidsnostalgi I

På lunchen idag satt jag, bland andra, med Jim och Viktor och Julius. Och det är rent av livsfarligt. De har ALLTID helt galna historier att berätta och hakar liksom in i varandra med sjuka kopplingar och vridna ord. Jag förstår inte hur de lyckas. Att alltid hitta på nya historier. Jag skrattar så att jag får ont i magen, det går inte att äta och Jim ser på mig som om det vore något fel med mig. Vilket det antagligen är. Han ser alltid på mig så. Det går verkligen inte att vara butter med dem i närheten. Att äta lunch med dem är bättre än ett träningspass för magen - som jag skrattar!

Det är nog egentligen ganska få saker som jag kommer att sakna med skolan efter studenten (även om jag inte misstrivs, så kommer det bli skönt med lite omväxling). Men luncherna med Jim, Viktor och Julius kommer jag och mina skrattmuskler att sakna, mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback