[under uppförande]

Det var länge sen jag läste en diktsamling, tänkte jag och gick till biblioteket och lånade "Ett moln i byxor" av Vladimir Majakovskij.

Tanken,
som drömmer i er upplösta hjärna,
som en pösande lakej på sin flottiga divan,
ska få sig en omgång av mitt hjärtas blodiga trasa;
jag ska håna mig proppmätt, jag är fräck som fan.

Ja, han är fräck. Och han är rak på sak. Och jag gillar honom. Jag gillar hans hårda ord och hans självklarhet. Hans ilska. Hans råhet.

Hur vågar ni kalla er poet?
och kvittra liten och grå med den övriga mesigheten!
Vad världen behöver är ett
välplacerat knogjärn
mitt i planeten!

Men ska jag vara helt ärlig, och det är jag ju för det mesta, så förstår jag väl inte allting. Jag läser dikter fel, kan jag tänka mig, jag läser dem snabbt och tänker inte så mycket och fastnar för sånt som går in på direkten, och struntar i att läsa om det jag inte förstod. Men vadå, jag läser. Hur många i min ålder är det som helt spontant går och lånar Majakoviskij på biblioteket? Jag uppskattar lyriken på mitt sätt.

Mamma!
Jag kan inte sjunga.
I hjärtats kyrka står koret i lågor!

Men sen läste jag slutordet av någon litteraturvetarnisse och blev bara irriterad. För det första så förstår jag inte vad det är för mening med att beskriva en dikt man precis läst, som någon jävla skolanalys där man hackar läsupplevelsen i köttfärs. Som om jag inte själv fattade att han i slutet blir nekad en älskad kvinnas hand? Och om jag inte hade fattat det, men ändå gillade dikten, så förstör det väl att någon kommer och säger åt mig att jag läst fel. För det andra läste jag att Majakovskij, vid 37 års ålder, försökte hindra sin älskarinna Veronika Polonskaja från att gå till teaterrepetionen (hon var skådespelare) och sa till henne att han dödar sig själv om hon går. Men hon gick ändå, och då sköt han sig själv. Vem fan gör något sånt? Dessa galna poeter. Men de skriver åtminstone snyggt.