till Marie

Och jag hittade en annan dikt också, i min diktbok, en dikt som jag vill ge, så mycket man nu kan ge en dikt man inte skrivit själv, till Marie, som fyller sin blogg med bilder på sina växter och sina små, sparsmakde ord och fyller mig med en stillsamhet i all uppochnervändhet. Den fick mig att tänka på henne, dikten.

Jag sätter orden i jorden
för att mina fingrar vill plantera bort
växtvärken, sätta fast.
Några sätter jag i lerkrukor
för att de inte tål solen eller inte
vågar men resten sår jag i landet
för de vill komma hur långt som helst.
Jag sätter ord i blodet
det är en sorts verksamhet om våren
så blir det jordskorpa i såren
och i landet slickar frön i sej aprilsnö
under solen.
Jag planterar ord som växer ur kroppen
som snår som är som kläder
och snart planterar jag ut krukjorden
bland potatisen
den växer upp ur mej.
Många ord som slåss och växer krokigt
de bråkiga blir som tistlar och snår
av de galna som solrosor som vägrar sluta
som vägrar dö om hösten.
Växer ur mig hela året genom livet så behöver
min kropp inga rötter under fötterna.
Moa Lind

Kommentarer
Postat av: marie

vet du att jag blev alldeles tårögd när jag läste dina inlägg den kvällen? tack snälla.

2006-12-23 @ 10:14:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback