takklättrare

Du.
   Du står vid fönstret och ser ut. Ute regnar det och du ser ut att fundera över hur takklättrarna på andra sidan gränden har det. Om inte takplattorna är hala av vätan. Om det är skönt att gå på taket, om det är frihet, eller om svindeln får det att knyta sig i magen på dem. Ser du ut att fundera över, för du betraktar dem där de går, i västar som sticker i ögonen, takklättrarna.
   Du står vid fönstret och ser ut. Annars är rummet tomt. Bomben har nyss slagit ner och gjort slut på syret, stolar och bord utan struktur och på golvet ligger papper om moralfilosofi och gud. På tavlan är blå anteckningar kvar, mänskligarättigheter kan man nästan se att det står och från korridoren utanför slungas rösterna in och studsar mellan väggarna.
   Du står vid fönstret och ser ut. Ljuset reflekteras i din hud. Den ser varm ut, mjuk. Att lägga handen på. Bra för fingertopparnas nerver. De släckta lamporna lyser skuggor på din kropp och får den att se ännu tunnare ut. Midjan att sluta en armknut runt och aldrig släppa taget. Aldrig låta försvinna i ett hål skrikande strömätare. Lång står du och täcker den döende kaktusen som längre inte ens skulle orka blomma när regnperioden kommer.
   Du står vid fönstret och ser ut. Helt stilla. Rösterna hinner börja falla som snö mot golvet, glest, innan du plötsligt vänder dig om och lämnar rummet med långa steg. Men det ser jag inte. För jag går precis framför dig och hjärtat slår uppe i min gom.

Kedjor av slumpartade händelser och människor har fört mig till denna soffa. I denna gröna nedsuttna soffa sitter jag och brevid mig slår knotiga fingrar mot jeanslår. Jag lyssnar på samtalet, men känner hela tiden värmen från vänster sida, den får mig att tappa tråden i hjärncellerna. Jag kan inte öppna munnen för den skulle börja spruta eld. Värmen från vänster accelererar i mig till ett inre vulkanutbrott. Din värme.
  - Jag blir så arg. Han lyssnar ju inte ens!
   De pratar om läraren, det har jag förstått. Han lyssnar inte. Men det gör inte jag heller. Du pratar, men jag hör inte vad du säger. Jag hör bara att du pratar. Sänder små vibrationer genom den grönklädda vadden. Du har mycket att säga, det blir många vibrationer. Jag känner mig som utsatt för alla naturkatastrofer på en och samma gång.
   Med tätare mellanrum börjar sällskapet snegla på sina klockor och till slut säger du att det är väl dags att gå till nästa lektion. Kaffekopparna står urdruckna på det lilla runda bordet och vi reser oss upp, allihopa, reser oss och går ut genom dörren, på rad.
   Jag blir sist. Jag går efter dig och du vänder dig om i dörren, håller upp den så att den inte börjar falla mot mig innan jag hunnit igenom. Du håller i dörren och ser på mig. Och plötsligt är alla reflexer borta, jag ser varken ner eller på dörren eller på handen som borde ta emot din passning av dörrhandtaget, utan jag ser på dig. Dina ögon.
   Dina.
   Ögon.
   Dina ögon och mina ögon och jag vet inte riktigt om jag vill försvinna eller bli kvar där i din mjukhet. Med handen utsträckt för att ta emot dörren står jag i dina ögon.
   Dina ögon.
   Långsamt börjar du le.


Kommentarer
Postat av: erika (klassis)

åh, katja du skriver helt bra. fastnade speciellt för;
"Du har mycket att säga, det blir många vibrationer."

2006-12-10 @ 02:56:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback