[under uppförande]

Jag läser upp mina ord, natten jag bara skrev och var sådär öppen som mörkret och sömnigheten gör mig, jag läser dem högt och tydligt och det är alldeles tyst. Det sipprar in i mig, tystnaden, men det är inte förrän jag själv tystnar för att orden är slut som den nästan kväver mig. Här har jag låtit mina hjärtslag eka i rummet, och tystnaden efteråt sväljer mig hel. Ett par trötta händer slås ihop och så sticker lärarens ord hål på tystnaden. "Hur tänkte du när du skrev?" Och det är det jag hatar med skolan, dessa krav om sönderhackning av känslor. Gör köttfärs av hela saken, "Du kommer tacka mig när du lärt dig".
Sen ber läraren en av teatertvåorna att läsa första sidorna i "Snö" av den nyligen Nobelprisgivne turken. Han som ser så snäll ut. Alltid ler på fotografier. Orhan Pamuk. Teatertvåan läser med sin mättade djupa teaterröst, drar ut på orden och ger varje stavelse sin ultimata tyngd. Det blir för mycket tyngd, för mycket djup efter en sida. Språktrean på andra sidan rummet blundar och rycker till där hon sitter. Den djupa rösten får henne nästan att somna och det får mig att le. Han kommer hamna på någon obskyr scen på en bakgata i Stockholm och framföra pjäser som inte ens han själv förstår. Men tror sig förstå för att göra sig bättre än oss andra som ser Shakespeare och Ibsen på Stadsteatern.
Efter uppläsningen ber läraren om en applåd, för han var ju så duktig.