det går så långsamt att man inte märker det

Hela hösten har varit ett enda stort tvång, i det mesta. Ridningen har blivit trist, jag har inte orkat lyfta kameran annat än till fotoläxorna, mitt författande har varit högst sporadiskt. Och speciellt skolan har varit som ett segt, grått tuggummi som man borde ha spottat ut för flera timmar sen. Och min mormors tillstånd har inte förbättrat det hela, åtminstone inte när det gäller skolan. Precis som förra året, har det här sista temat innan jul utvecklats till att bli en mardröm, jag har inte orkat lyfta böckerna, och när jag väl öppnat dem går orden inte in. Jag förstår inte vad det står. Men igår, när det var fyra dagar kvar till inlämning, kände jag att jag verkligen måste sätta igång. Lite självdisciplin har jag ändå kvar. Så jag satte mig vid datorn. Och förvånades. Jag trodde att jag inte kunde någonting, att mina osammanhängande anteckningar inte skulle kunna ta mig någonvart, men jag skrev. Och det flöt på. Jag behövde nästan inte tänka. Det gick av ren rutin. Det satt i ryggraden. Efter två och ett halvt år av terror från Hans och Lisa (mina alldeles underbara, men otroligt stränga temalärare) hade jag till slut lärt mig. Jag visste hur man gjorde. All ångest i ettan. Alla misslyckade försök i tvåan. Alla känslor av otillräcklighet. De har lett någonvart. För nu kunde jag.
Och jag minns Hans ord från ettan: ?Det kommer att vara jättejobbigt i början, du kommer bli tvungen att tänka på allt du gör. Men när du lärt dig kommer du få ut så mycket mer av allt du gör?. Jag tyckte att han var dum i huvudet då. Men nu tror jag nog att han hade rätt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback