att somna på en gräsmatta

Jag satt på tunnelbanan påväg hem från stallet (efter ett hårt kadriljpass på Dior, som gav mig fetaste blåsorna på fingrarna, fick Sara megaryck och skulle helt bestämt köpa ett täcke åt Luciano, en helt vanlig ridskolehäst, och jag fick springa efter henne i alla ridsportbutiker för att hitta rätt. Sen bjöd hon mig på en toast i stallkafeterian och nu är jag helt slut), ute var det helt mörkt och jag läste "Livskonsten". Precis mellan Hammarbyhöjden och Björkhagen såg jag upp och ut genom fönstret på de små radhusen och träden vid tunnelbanespåret och jag kom att tänka på en dag på sensommaren. Skolan hade börjat och mitt schema var fullt med håltimmar och jag kände mig väl inte så social så jag hittade till gräsmattan på framsidan med min mp3-spelare. Det var sol och alldeles varmt fortfarande och av någon anledning var skolgården inte full med småungar från Maria elementar. Jag la mig på gräsmattan, och somnade. Det var så skönt att ligga där, i solen och lyssna på musik, jag minns längre inte på vad, om det kanske var Regina Spektor. Och att somna på Södra Latins skolgård. I värmen från solen. Där jag satt på tunnelbanan i mina ridstövlar och frös lite halvt med den mörka världen utanför, kändes det som en så fin stund, den där på skolgårdens gräsmatta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback