[under uppförande]

Redan innan hon steg upp på scen var konserten värd pengarna. Hon hade två förband, fövisso dåliga på att presentera sig, men å. Först var det en tjej, som sen kom upp och körade för Asha, som hade ett litet tvåmannaband med sin gitarr och en annan tjej på nåt elektroniskt. Lowood tror jag de hette. Och hon sjöng fina ballader med sin skira röst och var så söt. Sen kom fyra killar upp på scenen och jag tror inte att de sa mer än tre ord sammanlagt som inte ingick i själva sångerna. Spelade gjorde de desto mer. Framträdande trummor, som i The Cardigans eller Gnarls Barkley kanske och piano, ljus sång, vibrerande bas och en trumpetare som måste ha gått på Södra Latin för jag kände verkligen igen honom. Det lät lite som Coldplay, och det fick mig att tänka på The Burden (de måste verkligen byta namn). Tänk om jag om nåt år sitter på samma plats och ser Viktor och Jim där på scenen. Det skulle inte förvåna mig.
Sen kom hon upp. Asha Ali. Höggravid i en svart rynkad klänning och en vitglittrig kreation à la 20-tal i örat. Och hon ville liksom lyfta upp hela publiken i sina sånger, när hon inte spelade gitarr bredde hon ut sina armar och höll hela publikens hjärtan i sina öppna handflator. I mellanpraten växlade hon mellan bred sydstatsdialektig engelska och små historier som fick oss att skratta. Och det var en glädje, en intensitet, hennes knutna händer runt klänningens fåll som fick det lätta svarta tyget att vibrera, slutna ögon och små danssteg som inte gick ihop med den lilla bäbisen i hennes mage. En ljudbild som fick en att sitta på helspänn och rösten. Mild och varm, som ett vatten man sänkts ner i, som inte kan lämna en oberörd. Hon värmde upp min kalla kropp och gav den ett mål igen.
Självklart var jag tvungen att köpa skivan efteråt.